Christofer Fjellner: Låt inte de snabba köra över de långsamma i EU
Bristen på engagemang innebär i praktiken ett tyst medgivande till det EU som stora medlemsstater som Tyskland, Frankrike Italien och Spanien förespråkar och som innebär ett fördjupat samarbete för de medlemsstater som vill att EU ska göra mer. En sådan utveckling skulle tveklöst innebära att Sveriges inflytande i EU minskar.
Det är egentligen bara i en enda fråga som den svenska regeringen syns och det är i den om EU:s pelare för sociala rättigheter. Den 17 november står Sverige värd för ett socialt toppmöte i Göteborg. Tanken med mötet är EU ska sluta upp bakom en färdriktning för en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Områden som tidigare har varit förbehållna medlemsstaterna att bestämma över, men som somliga nu propsar på ska strömlinjeformas i Bryssel.
I bästa fall betyder det sociala toppmötet ingenting. Det är bara högtravande socialdemokratisk retorik och arbetsmarknadspolitik och socialpolitik ska fortsätta vara någonting varje enskilt land beslutar om på egen hand. Det är så Stefan Löfven säger att vi ska tolka toppmötet. Som Moderaternas representant kan jag konstatera att det i bästa fall är slöseri med tid att åka dit. Men om det är så kan man fråga sig varför vi ska lägga massa tid och resurser på ett socialt toppmöte som inte betyder någonting när EU har många viktiga utmaningar som vi måste göra mer för att möta - allt från migrationsströmmarna över Medelhavet, till ett allt mer aggressivt Ryssland till långvariga konkurrenskraftsproblem.
I värsta fall är det sociala toppmötet på riktigt och Stefan Löfvens tal om att det inte betyder någonting är bara vilseledande rökridåer. Det är inte bara socialdemokratiska valfloskler utan regeringen har visst ambitionen att införa gemensam EU-politik på området. Då är det riktigt dåligt. EU:s länder har vitt skilda förutsättningar, normer och traditioner på dessa politikområden och om vi ska kompromissa med 27 andra länder om detta kommer det inte bli bra för någon. Det skulle bara så split och splittring mellan EU-länderna i en tid när vi behöver vara mer eniga än någonsin.
Det är allt lite märkligt att bjuda in 27 stats- och regeringschefer till ett toppmöte som inte betyder någonting. Kan det vara så att den gamle fackföreningsbasen nu vill försöka exportera den svenska modellen till resten av Europa? Efter över ett decennium i Europapolitiken kan jag konstatera att det enda vi vet säkert är att det inte är den svenska modellen som kommer ut på andra sidan när kompromisserna i Bryssel är klara.
I stället för att ägna sig åt sådant som i bästa fall är slöseri med tid och i värsta fall skadligt för det europeiska samarbetet måste regeringen nu ägna sig åt de riktiga problem som EU faktiskt står inför. När Storbritannien är på väg ut blir det än viktigare att vi som ett litet exportberoende land i EU:s utkant tillsammans med andra likasinnade länder står upp för vår syn på hur EU ska stärka konkurrenskraften, skapa förutsättningar för tillväxt och jobb, hantera flyktingkrisen, möta både ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga fler terrordåd på europeisk mark.
Men Sverige måste också ta större plats i diskussionerna om EU:s framtid. För annars är risken stor att det inte blir som vi vill. Om det är något Sverige ska bidra med i de diskussionerna är det att besluten i EU måste få fortsätta att värka fram. Några få länder ska inte kunna köra över länder som vill att EU går mer långsamt fram.
Detta borde vara Sveriges bidrag i dessa formativa och avgörande tider för Europa.
