Christofer Fjellner: Det måste finnas en medelväg om lobbyisterna
Det är i grunden bra att människor, organisationer och företag som påverkas av lagstiftningen också har en möjlighet att göra sin röst hörd. Det gör de politiska besluten mer välgrundade. Rätten att kontakta och försöka övertyga folkvalda beslutsfattare är något viktigt. Ja, det är till och med en del i en demokrati.
Men alla mina kollegor är inte av samma uppfattning och i diskussionerna är ordvalen ofta avslöjande. Åsikter du sympatiserar med beskriver du gärna som viktiga samhällsintressen eller något annat positivt laddat. Dem du däremot inte håller med kallar du ofta nedlåtande för lobbyister.
Särskilt Miljöpartiet förespråkar en linje som gör det svårare för företag och andra aktörer att träffa oss politiker. Min miljöpartistiske kollega i Europaparlamentet, Max Andersson, har till och med sagt att han vill slänga ut företagen, “fossillobbyisterna” som han föraktfullt kallar dem, från sammanhang där klimatpolitiken överhuvudtaget diskuteras.
Men hur Andersson tänker sig att klimatmålen ska nås utan företagens medverkan berättar han inte. Vi klarar inte klimatomställningen om vi inte lyssnar företagen och organisationerna som sitter på den mesta av kunskapen och de praktiska lösningarna.
Att jag vill ha en nära dialog med olika intressen och aktörer betyder däremot inte att alla kontakter mellan politiken och näringslivet är lämpliga. Det finns intressekonflikter som måste undvikas. Det faktum att Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand ledde en utredningen som ska främja användningen av biobränsle för flyget, när hon samtidigt äger aktier i och sitter i styrelsen för ett företag med intressen i just biobränsle är såklart djupt opassande.
Jag tror inte att Wetterstrand har agerat för egen vinning. Men intressekonflikten som föreligger gör ändå att utredningen ifrågasätts. Det är synd eftersom det var en bra utredning, med slutsatser jag delar. Flyget måste precis som andra sektorer minska sina koldioxidutsläpp.
Men frågan är större än Wetterstrand. Den visar snarare på behovet av en seriös, mindre svartvit, diskussion om relationen mellan näringslivet och politiken. Det måste finnas plats för en medelväg, mellan Max Anderssons rabiata avfärdanden av näringslivet och Maria Wetterstrands uppenbara intressekonflikt.
