Fel med ultimatum

För dem som nyligen sökt sig till Försvarsmakten torde valet vara enkelt. De nytillkomna kände rimligtvis till riskerna med det nya, spetsiga insatsförsvaret när de sökte sig dit.

Rapporter från landets få kvarvarande regementen visar också att en övervägande majoritet har skrivit på kontraktet, som innebär att man tackar ja till sex månaders utlandstjänstgöring i sträck med ett och ett halvt års mellanrum. På Skaraborgs regemente i Skövde har 578 sagt ja och 21 nej och på LV 6 i Göteborg accepterar 339 personer villkoren medan sex nekar, för att nämna ett par geografiskt närliggande exempel.

Inom dagens försvar utgör utlandstjänstgöring, med de risker det innebär, en naturlig del. Så varför inte sätta upp ett ultimatum för att påskynda omvandlingen till det nya försvaret och låta dem som inte ställer upp på de nya villkoren ta sin ryggsäck och gå?

Jo för att det rimmar illa med försvarets föresats att vara som vilken arbetsgivare som helst. Det är väl i och för sig uppenbart för var och en att ett jobb inom försvaret är annorlunda. På vilka andra arbetsplatser är det en del av uppgiften att riskera livet? Men det ursäktar inte att det ställs ultimatum när anställningsfrågan kunde ha lösts på frivillig väg.

För dem som anställdes för ett par decennier var villkoren och förhållandena betydligt annorlunda. Risknivån på de frivilliga utlandsuppdragen var ju helt annorlunda när det var blå basker och inte full stridsutrustning som gällde. Då var uppdragen fredsbevarande, nu är de fredsfrämjande men bör snarare beskrivas som ett lågintensivt krigstillstånd.

Det är nödvändigt att försvarets personalsammansättning anpassas till de uppgifter som givits av regering och riksdag. Frågan är bara hur man når dit utan att tappa alltför mycket erfarenhet och kompetens på vägen.

Det finns en uppenbar risk för att det nya kontraktsanställda försvaret blir mer likriktat än det förra. Desto viktigare då att omstöpningen ges tid och inte stressas fram.

Ledarredaktionen