Kajsa Kettil: Fars dag – ett perfekt tillfälle att bli mindre macho

”Här kommer en 24-metare!”

Jag krypkörde min helt vanliga Volvo kombi genom folkmassan. Jackor snuddade vid sidospeglarna, ölburkar viftade och av folks rörelsemönster att döma kunde ett snedsteg närsomhelst innebära att någons stövel hamnade under däcken. Det vore synd, därav den låga hastigheten. Och eftersom ena rutan var nedhissad hörde jag kommentaren om 24-metaren, ett uttalande vars syfte var att förlöjliga föraren som osäker och överdrivet försiktig. Som om jag trodde att min personbil tog lika stor plats som en långtradare.

Eftersom kommentaren var korkad och jag helst undviker att meja ner andra människor, föll orden som vatten på en gås. För just mig, ska tilläggas. Däremot är det ingenting annat är sorgligt att vuxna män fortsätter att förgifta omvärlden med barnslig machokultur.

För ja, det rörde sig om en man som ville framstå som tuff och rolig inför sina manliga kompisar. Han befann sig i sällskap av ett 50-tal andra deltagare under en organiserad långpromenad, ni vet en sådan där tillställning där man samlas i lag, äter och dricker gott och tävlar vid olika stationer längs en längre runda i skogen. Gruppen som beskrivs i den här texten bestod av ett antal lag som hade samlats på en skogsväg, och som inte kom på tanken att flytta sig för förbipasserande bilar.

Men det kanske inte var så illa menat? Nej, det var det nog inte. Agerandet var snarare ett resultat av förhöjd promillehalt i kombination med tjo och tjim i goda vänners lag. Vi bör dock vara medvetna om att dessa tjo och tjim-yttringar knappast är isolerade företeelser. De förekommer även på andra platser och i andra sammanhang. I sammanhang där andra kan inspireras och få uppfattningen att det är ett lämpligt beteende.

Barn och ungdomar hör till denna påverkbara kategori. Och med tanke på att en stor del av männen på skogsvägen såg ut att vara mellan i runda slängar 30 och 50 år, är många av dem sannolikt pappor.

Att vara förälder innebär ett stort ansvar utöver att ge mat och husrum åt sina söner och döttrar. I samhällsdebatten – inte minst när det gäller skolan och gängkriminaliteten – är det mycket fokus på vad samhället måste göra för att unga ska utvecklas till vettiga samhällsmedborgare. Men ytterst är det just föräldrarnas uppgift att ge barnen rimliga värderingar. Och det sker inte bara med ord utan genom handling.

Den pojke som hör en vuxen man bröla förminskande skämt till kvinnliga bilförare lär sig att göra likadant. Den flicka som hör samma ord blir medveten om att även hon kan vänta sig ett sådant bemötande.

Sverige är på många sätt ett fantastiskt land som ger frihet och möjligheter till både män och kvinnor att utforma våra liv som vi önskar. Samtidigt är vi på ett generellt plan så fast i övertygelsen om vår jämställda tillvaro att vi gärna blundar för de skevheter som fortfarande finns.

Lyckligtvis blundar inte alla. Det finns goda exempel på hur traditionella normer kan ifrågasättas inom mansdominerade branscher. En av dessa satsningar sker i Limmared, där företaget Erik Larsson bygg har utvecklat och infört modellen Byggkurage. De anställda uppmuntras bland annat att att visa hänsyn för varandra och att respektera säkerhetsregler. Företagets HR-ansvariga respektive vd, Sonja Larsson och Lars Larsson, föreläser för andra intresserade i ämnet, och de har uppmärksammats nationellt för sitt arbete mot machokultur.

Men uppenbarligen finns mer jobb att utföra, blev jag varse under bilfärden. En stund senare behövde jag nämligen passera samma gäng, fast i motsatt riktning. Efter samma krypkörning, samma jackor som snuddade vid sidospegeln och så vidare, gick Gina Dirawis roman ”Paradiset ligger under mammas fötter” (Norstedts, 2020) igång i bilens högtalare. På ett ställe beskriver en av hennes romankaraktärer hur även den som passivt ser på har ett ansvar för patriarkala strukturer: ”Du skiter i att en hel generation unga pojkar kollar på vad ni gör och kommer ta efter. Du fattar inte att dina vänner inte bara förstör för kvinnan framför dom just då, utan för generationer av kvinnor efter henne.”

Vi har alltså ett kollektivt ansvar. Den den som vill vara världens bästa pappa kan därför ägna dagen åt att öppna sin fars dags-present, krama sina barn och fundera över hur världen kan få lite mer kärlek och ömhet.

Och om någon skulle föredra att ta till sig samma budskap från en man går det utmärkt att lyssna på avgående statsminister Stefan Löfvens (S) avskedstal under förra veckans S-kongress: ”Vi män har ett särskilt ansvar att vara goda förebilder och visa att manlighet aldrig är våld eller förtryck. Att manlighet är att visa kärlek och ömhet.”