Stig Fredrikson: Exilen-kulturens chans att överleva när friheten krossas

I dag är skolans lokaler en militärbas för talibanerna, och på bilder därifrån kan man se mängder av krossade musikinstrument.

Anim var Afghanistans första och enda musikskola efter att talibanernas förra regim hade störtats 2001. Inte minst ville grundaren Sarmast uppmuntra unga kvinnor att musicera. Han skapade den helt kvinnliga orkestern Zohra, döpt efter det persiska namnet på musikens gudinna. Orkestern spelade både afghansk och västerländsk konstmusik och turnerade bland annat i Sverige.

I en dramatisk luftbro kunde fler än hundra av skolans elever och deras anhöriga evakueras från Kabul. De har fått politisk asyl i Portugal, och Ahmed Sarmast har sagt att ”vi vill bevara Afghanistans musikaliska traditioner utanför Afghanistan, så att en dag, när förutsättningarna är bättre, ska våra professionella musiker vara redo att återvända och ge musiken nytt liv”.

Ingen kan idag säga när det åter ska bli tillåtet att spela musik i Afghanistan. Ingen kan säga om de unga kvinnorna i Zohra-orkestern ska lyckas bevara sin entusiasm och sitt hopp i exilen.

Kulturutövare har i våra dagar haft mer eller mindre svårt att klara en påtvingad landsflykt. Några har tystnat eftersom det blev för svårt att fortsätta skapa efter att de ryckts upp ur hemlandets jord. Andra har lyckats anpassa sig i den nya miljön. Poeten Joseph Brodsky tvingades lämna Sovjetunionen för att undgå nya bestraffningar efter några år av inre förvisning. Han bosatte sig i USA, lärde sig skriva poesi på engelska och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1987. Brodsky tystnade inte, men sitt hemland återsåg han aldrig.

En annan Nobelpristagare, Alexander Solzjenitsyn, blev landsförvisad när hans mest berömda bok, Gulagarkipelagen, hade kommit ut i väst. Solzjenitsyn bodde i nästan 20 år i Vermont i USA, nästan som en eremit, och skrev klart en väldig romancykel, Det röda hjulet, om Ryssland under åren 1914-1917. Han kunde återvända till Ryssland 1994. Redan när han utvisades 1974 sade han att han var säker på att en dag återvända ”för att dö i Ryssland”. Den sovjetiska politbyrån hade säkert hoppats att Solzjenitsyn skulle tystna när han inte längre levde på rysk jord. Men så blev det inte.

I höst har Maxim Grigoriev, uppvuxen i Stockholm, blivit nominerad till Augustpriset för sin roman Europa. Den skildrar en rysk exiltillvaro i Frankrike som innehåller både hemlängtan och helsvart hopplöshet. Huvudpersonen kan tyckas ha det bra förspänt i emigrationen, han har fått ärva en fin lägenhet i Nice med havsutsikt, men han glider mest omkring utan att få någon riktig ordning på sitt liv utanför Ryssland.

Förhoppningsvis kommer det att gå bättre för de unga afghanska kvinnorna i deras exil än för Nikita i Grigorievs roman. Det som inger hopp är framför allt beslutsamheten hos Ahmed Sarmast och hans elever. De har stöd från sponsorer och uppbackare i både Västeuropa och USA, och de får nu hjälp att bygga upp musikskolan på nytt, denna gång i Portugal. Det gäller att övervintra, i hopp om att musikinstrument en dag inte längre ska slås sönder i Afghanistan.