Anela Murguz: EU-vänliga partier borde ha bättre självförtroende
Allt fler svenskar är positivt inställda till EU-medlemskapet. Färska siffror från SCB visar att stödet fördubblats sedan 1996 – 60 procent av väljarkåren är för det svenska EU-medlemskapet.
Men det är inte samma sak som att intresset är högt. Även om det svenska valdeltagandet ökat stadigt i år tror forskare att årets datum för EU-valet är dåligt tajmat: Det är sommar, sol och dessutom långhelg för den som passat på att ta lite ledigt runt nationaldagen.
Man skulle därför önska sig lite liv i den hittills avskalade EU-valsdebatten. Men i onsdagens partiledardebatt, samtidigt som förtidsröstningen till EU-valet den 9 juni drog igång, schabblade de politiska partierna bort den möjligheten. I stället blev det otippat nog mest tjafs om SD:s trollfabriker.
En annan märklig företeelse är att de två mest EU-kritiska partierna – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – har insett att det i princip är lönlöst att driva frågan om ett svenskt EU-utträde. SD har tonat ned sina Swexit-ambitioner även om det finns krafter inom partiet som vill driva en hårdare linje mot unionen. Vänsterpartiet, å sin sida, fattade beslutet att släppa kravet på att Sverige ska lämna EU under partikongressen i Jönköping häromveckan.
Man skulle kunna tänka sig att de övriga riksdagspartierna som i grunden är positivt inställda till det europeiska samarbetet skulle rida på denna EU-positiva våg. Men i stället är det ofta de som gnäller mest på EU. Ett exempel på detta är exempelvis Kristdemokraternas förändrade retorik kring EU de senaste åren.
Tydligast var det förvisso när Sara Skyttedal var partiets toppkandidat och sedermera även Europaparlamentariker. Under parollen ”Make EU lagom again” gick KD till val på att föra makten närmare svenskarna.
”Det låter mer som om man applicerar gamla analyser på nya frågor, med tanke på att en avgörande skillnad är att det i EU-frågan inte finns en så stark missnöjesvåg som det har funnits i invandringsfrågan.”
Denna sortens populism är något nedtonad när partiet nu går till val med en annan kandidat – Alice Teodorescu Måwe som under dramatiska former ersatte Skyttedal som listetta tidigare i år.
Teodorescu Måwe är en av få kandidater i årets val som appellerar till ursprungstanken om det europeiska samarbetet som ett fredsprojekt och som därmed bottnar ideologiskt. Likväl finns många av de EU-kritiska dragen kvar. KD-toppen har talat om ”ett smalt men starkt EU”, och i en av sina första intervjuer som politiker varnade hon för att de etablerade partierna låter SD vara den enda rösten som ifrågasätter ”den maktförskjutning som har skett till EU”. Alltså liknande misstag som gjordes i migrationsfrågan för tio år sedan (GP 4/2).
Det låter mer som om man applicerar gamla analyser på nya frågor, med tanke på att en avgörande skillnad är att det i EU-frågan inte finns en så stark missnöjesvåg som det har funnits i invandringsfrågan.
Alla svenskar kanske inte begriper EU-maskineriet på detaljnivå, men de krångliga beslutsprocesserna till trots är det något man i grunden ser positivt på. Det borde partier som historiskt varit anhängare av Europatanken glädjas åt i högre utsträckning, och påminna väljarna om detta så fort de får chansen.
