David Lega: Ett förslag som är ute och cyklar

Ordet ”kris” förekommer alltmer frekvent. Coronakris, migrationskris, energikris, elkris, klimatkris, livsmedelskris och Putinkris (”kris” är en underdrift i det sista fallet). Läget är allvarligt. Politiken står inför stora utmaningar. Oavsett vilka områden man som politiker ansvarar för har ovan nämnda kriser påverkat arbetet de senaste åren.

Putins illegala krig mot Ukraina har påverkat nästintill alla politikområden: allt från energiförsörjningen i Europa till livsmedelsförsörjningen i Afrika.

Vad är då EU:s roll i detta? Vad kan vi som Europaparlamentariker bidra med?

Kristdemokraternas syn på EU är en politisk union som samarbetar om gränsöverskridande frågor, sådant som är svårt för medlemsstaterna att hantera på egen hand. Vi menar att EU inte kan eller bör ansvara för alla politikområden. För att ta några exempel ska svensk arbetsmarknad och utbildning inte utformas i Bryssel, och dessa bör inte lyda under samma regler som Rumänien eller Italien. Men när det kommer till klimatet och migration så behöver EU en gemensam hållning. Vi kallar det ett lagom EU.

De kriser som idag står högst på agendan är sådant som påverkar EU-medborgarna allra mest; energipriser, livsmedelspriser och Europas fred och säkerhet. De kriserna jag listade inledningsvis är sådant som EU behöver hantera gemensamt.

Trots detta allvarliga läge hamnar även mindre akuta frågor på vårt bord ibland. Ett sådant ärende röstade vi om häromdagen. Parlamentets transportutskott har lagt fram en resolution. Resolutionen utgör en uppmaning till EU-kommissionen att upprätta en EU-strategi för cykling, i syfte att fördubbla antalet cyklade kilometer i Europa fram till 2030.

Jag är inte emot cykling. Jag tycker cykling är ett jättebra transportsätt. Bra för klimatet och bra för folkhälsan. Men jag tycker inte att detta är en fråga som EU bör lägga energi på – särskilt inte nu.

Kristdemokraterna röstade mot resolutionen, som visserligen är en icke-bindande rekommendation. Förutom att vi är tveksamma till en EU-cykelstrategi överlag, innehöll resolutionen tveksamma uppmaningar. Exempelvis begär man att EU-kommissionen ägnar särskild uppmärksamhet åt att uppmuntra kvinnor att cykla. Man vill att EU-fonder ska användas för att minska det som i resolutionen kallas för ”transportfattigdom”: att EU ska finansiera köp av cyklar eller tillgång till cykeldelningstjänster. Slutligen vill man också att cyklingen ska firas med (ännu) ett dyrt jippo: att utse 2024 till Europaåret för cykling.

Jag är som sagt inte emot cykling, men jag är emot sådana här resolutioner. EU bör lägga sitt fokus och skattebetalarnas pengar på annat.