Anela Murguz: Ensamagerande är de farligaste gärningsmannen
Islamiska staten, Al Qaida och IRA är några exempel på terrororganisationer som fått oerhört stor uppmärksamhet genom åren. I själva begreppet terror finns en vardaglig föreställning om en radikaliserad och våldsbenägen organisation medan ensamagerande gärningsmän, som blivit alltmer framträdande på senare år, är lätta att underskatta. Detta trots att det finns gott om exempel på ensamagerande terrorister – Anders Behring Breivik, Rakhmat Akilov och Brenton Harrison Tarrant som dödade 51 personer i Christchurch i Nya Zeeland våren 2019.
Nu senast var det politikerveckan i Almedalen i Visby i år som skakades av ett mord som utreds som ett terrorbrott när den ensamagerande Theodor Engström mördade SKR:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Häromveckan blev det också känt att Engström även hade planer på att döda Centerledaren Annie Lööf.
Det har funnits gott om personer de senaste veckorna som på sociala medier som Twitter velat avfärda sambandet mellan ord och handling. Det vill säga att det politiska tonläget mycket väl kan ge syre åt krafter som är beredda att ta till våld. Detta trots att Säkerhetspolisen, Säpo, tydligt i sin senaste rapport om politisk extremism skriver att "ord har betydelse. När hat och hot vräks ut på nätet göder det våldsbejakande extremister”.
”Organisationer och andra sammanslutningar av radikaliserade individer låter vid en första anblick farligare.”
Det var ett budskap som det fanns skäl att återkomma till i veckan. Fredrik Bratt, kommenderingschef vid Säpo, sade till exempel att ”många människor lyssnar och enskilda hotaktörer kanske lyssnar utifrån sitt perspektiv. En förskjutning av vad som är normalt i debattklimatet kan vara hotdrivande”.
Vidare är det just ensamagerande som Säpo ser som ett problem, även om man inte ser något specifikt hot mot valrörelsen i nuläget. Man menar att det finns ett tydligt mönster där psykisk ohälsa väger tyngre än ideologi.
Samtidigt varnade Säpo redan för tre år sedan för att det högerextrema våldet, och då specifikt ensamagerande högerextremister, kan öka. I den diskussion som förts efter mordet på Wieselgren under Almedalsveckan har det nästan låtit som om psykisk ohälsa och ideologiskt motiverad extremism skulle vara varandras motpoler, när det i själva verket är en förutsättning för varandra i vissa fall.
Organisationer och andra sammanslutningar av radikaliserade individer låter vid en första anblick farligare eftersom de är fler till antalet och har mer resurser. Men ensamagerande gärningsmän är betydligt svårare att fånga upp, och därmed på ett sätt farligare.
Det är inte heller ovanligt att dåd som begåtts av ensamma gärningsmän lättare avfärdas än våldsdåd som terrororganisationer och andra radikaliserade miljöer utfört. Den gångna sommaren och den samlade kunskap som finns om extremism visar att en sådan föreställning är helt fel.
