Mikael Hermansson: Endast större klarhet kan bevara gravfriden
Tingsrätten i Göteborg friade på måndagen den åtalade journalisten Henrik Evertsson från brott mot gravfriden vid Estonia. 2020 fick han Stora Journalistpriset för den dokumentärfilm som han varit regissör och produktionsansvarig för. Det centrala i filmen är upptäckten av ett antal hål som inte uppmärksammats vid de inledande dykningarna och som föranleder frågor om huruvida den vedertagna förklaringen till förlisningen verkligen är relevant.
Att besvara den frågan har ett allmänintresse. Det går alltid att diskutera vilket journalistiskt värde Henrik Evertssons reportage har i sammanhanget, under vilka omständigheter det genomfördes, hur det har presenterats och marknadsförts. Den som vill kan på samma sätt hävda att det hela är spekulativt och bara spär på redan vidlyftiga konspirationsteorier. Men sådana invändningar hör inte hemma i en domstol.
Det enda som är relevant inför skranket är om själva gärningen är straffbar utifrån de omständigheter som gällde när den utfördes. Och det var den inte.
Det historiska sammanhanget är inte oväsentligt. När Estonia förliste en stormnatt i september 1994 tog hon 852 av de drygt 1000 passagerarna med sig i djupet. Vraket är en grav till havs. Det finns moraliska och etiska aspekter med i bilden som gör att även annat än lagens bokstav står på spel; efterlevandes känslor inte minst.
För svensk del är det idag ”Lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget” (1995:732) som gäller . I lagens förarbeten slogs det också fast att svensk domstol, med hänsyn till intresset av att skydda gravfriden, bör vara behörig att döma vem som helst som stör gravfriden. Dagens dom visar att detta var en sanning med modifikation. Som domstolen skriver har ”Sverige genom Estonialagen … tagit sig makten att bestämma över det öppna havet …”. FN:s havsrättskonvention säger entydigt att ”ingen stat kan göra giltiga anspråk på suveränitet över någon del av det fria havet”.
”Vraket är en grav till havs. Det finns moraliska och etiska aspekter med i bilden som gör att även annat än lagens bokstav står på spel; efterlevandes känslor inte minst.”
De överenskommelser och de lagar som träffats gäller endast i och mellan de länder som ingår i avtalet. Tyskland står utanför detta och flaggstatsprincipen råder. Det är valet av ett tyskt dykfartyg som friar Evertsson och den medåtalade Linus Andersson, som skötte undervattensroboten, från ansvar.
Mot bakgrund av domen vet vi nu med säkerhet att Estonialagen inte utgör det skydd för intrång på gravplatsen som den dåvarande regeringen lovade att den skulle göra.
Dyktillstånd eller ej – nuvarande regering måste med långt större iver än hittills också bidra till att största möjliga klarhet nås om vad det verkligen var som orsakade att 852 människor omkom den där stormnatten på Östersjön för snart 27 år sedan.
