Kajsa Kettil: En hyllning till alla utrikesfödda kvinnor som jobbar
Det var inte igår. Inte förra året heller. Faktum är att det måste ha gått flera år sedan vi sågs sist, M och jag. Hon har hunnit få ett barn till, jag har bytt jobb. Men när vi springer på varandra vid Stadsbibliotekets entré känns det faktiskt som igår. Det enda som skiljer detta möte från våra tidigare är att hon är betydligt bättre på svenska. Så har det varit varje gång sedan första gången vi sågs, för drygt tio år sedan. Via bekanta fick jag höra om en nyanländ kvinna som behövde hjälp. Hon hade två små barn, varav en liten bebis, och maken befann sig i ett annat land i väntan på tillstånd att ansluta.
Trots att lägenheten var liten gapade den tom. Vi var några som delade med oss av vårt överflöd. Lite möbler, leksaker, papper och kritor. I gengäld har det svenska samhället fått flerfaldigt tillbaka. Jag minns att M sade att hon ville jobba med barn. Nu gör hon det.
Efter några år av SFI, praktik och en föräldraledighet är hon anställd inom barnomsorgen och utgör därmed en bit som får samhällspusslet att sitta ihop.
Det kan inte ha skett utan stor ansträngning, men nu ser det lätt ut när hon skiner upp och utbrister sitt ”Nämen hej! Det var inte igår.” där utanför bibblan. Vi småpratar så där som man gör ett par dagar före julafton. Barnen har just fått lov, så skönt, ska du vara ledig något i jul? Förresten, firar ni jul? frågar jag. Jadå, lite grann, det blir några julklappar till barnen och god mat, fast ingen skinka.
Det senaste decenniet har jag skrivit många ledare och krönikor om migration och integration – och framför allt om bristen på integration efter omfattande migration. Jag tillhör dock inte den skara som tvärvände efter Reinfeldteran och förespråkade migrationsstopp.
En rättvis asylprocess som både migranter och medborgare känner tillit till är en förutsättning för att systemet ska vara hållbart. Det innebär bland annat att den som saknar asylskäl ska lämna landet. Detta har EU nu styrt upp genom den asyl- och migrationspakt som efter flera års diskussioner till slut blev klart i slutet av 2023, och som svenska politiker haft inflytande över genom Europaparlamentarikern Tomas Tobé (M) och EU-kommissionären Ylva Johansson (S).
Det kommer att innebära att färre får stanna i Europa. Samtidigt är det värt att påminna om att problemet runt 2015 och framåt inte var att främst Sverige och Tyskland tog emot för många asylsökande, utan snarare att så många andra EU-länder smet från sin del av ansvaret.
”Ni är föredömen för alla unga som bor i Sverige, men även för alla nyanlända som kommer efter er och kan skapa sig en uppfattning om vad som förväntas av dem i det nya landet.”
Men tyvärr lyckades inte Sverige med integrationen av de nyanlända tillräckligt väl. Hur det kommer sig finns det många åsikter om, och säkert är orsakerna flera. Till dessa hör någon sorts felriktad välvilja som yttrar sig i att inte vilja – eller våga? – ställa krav. Resultatet är att alltför många, i synnerhet kvinnor, inte arbetar. Dystra siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, visar att 18 procent av utrikesfödda kvinnor i arbetsför ålder var arbetslösa under 2022, vilket kan jämföras med svenskfödda kvinnors 4,5 procent.
Det finns anledning att påminna om detta samband. Om det inte uppmärksammas ökar risken att skillnaderna består. Samtidigt blev spontanmötet med M före jul en påminnelse om att integrationen många gånger fungerar utmärkt.
Så i stället för att peka på områden med så kallad förbättringspotential vill jag den här gången rikta strålkastarljuset mot alla kvinnor som inleder sina dagar med att stänga av väckarklockan, som kanske stressar för att få iväg barn till förskola och skola, som stämplar in på jobbet, gör sitt bästa och bidrar till vår gemensamma välfärd. Ni är föredömen för alla unga som bor i Sverige, men även för alla nyanlända som kommer efter er och kan skapa sig en uppfattning om vad som förväntas av dem i det nya landet.
Staten ska informera om individens ansvar att anpassa sig, lära sig språket, bli anställningsbar och försörja sig själv. Staten ska signalera att här råder nolltolerans mot hederskultur och alla sorters ofrihet. Ett steg i den riktningen togs häromdagen när ett delbetänkande med förslag på åtgärder som förbättrar integrationen lämnades till regeringen. Mycket fokus ligger på språket: ”Ansvaret för integrationen ligger, inte minst när det gäller språket, på individen. Det ska i sin tur matchas med möjligheter för varje person” sade Johan Pehrson (L), arbetsmarknads- och integrationsminister.
Det är rimligt. Men den som förväntas ta plats i en ny kultur måste också mötas av välkomnande händer. Dessa händer kan inte enbart komma från det offentliga, här måste även näringsliv och civilsamhället bidra.
Det behövs för att förbättra integrationen här och nu men även så att den som kommer hit i morgon snart har nya bekanta att återse.
