Annons

Johanna Grönbäck: En finsk-fransk fläkt av orättvisa

Och minst en svensk lärdom om politiska strejker.
Johanna Grönbäck
Gästkrönika • Publicerad 5 februari 2024
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns varningssignaler för Sverige att vara uppmärksam på, skriver Johanna Grönbäck med hänvisning till Finland och Frankrike.Foto: Jessica Gow/TT

Kollektivtrafiken står still, flera stora industrier likaså. Brev- och paketutdelningen är pausad, förskolor är stängda och det sker inget vinterunderhåll av gatorna. I den största hamnen råder stiltje.

Krönikören

Johanna Grönbäck

är statsvetare och kommunikationschef på Ratio. Uppvuxen i Ulricehamn.

Det var politisk storstrejk i Finland i förra veckan. Omkring 300 000 anställda uppskattades delta. De stängde stora delar av landet, skrev finska Hufvudstadsbladet.

Annons

Strejkerna riktades inte mot arbetsgivare, utan var en protest mot den finska regeringens politik. Man strejkade mot förslag om lagändringar i arbetsvillkor, däribland införandet av en karensdag vid sjukdom, förändringar i trygghetsfrågor, däribland nedskärningar i bostadsbidrag, och förändringar i strejkrätten, däribland hur långa politiska strejker får vara.

Det är frågor väl värda sina debatter. Men sina strejker?

I Frankrike syns ofta denna form av protester. Parallellt med den finska strejken gick att läsa om franska bönder som fysiskt blockerade infartsleder till några av landets största städer, och som tömde sina flak utanför myndighetsbyggnader. Det finska alternativet är svalare. Det svenska än mer så.

Trots att politiska strejker i Sverige nästan aldrig ser dagsljus är de teoretiskt sett lovliga, så länge man inte jobbar i offentlig sektor.

Politiska strejker är märkliga fenomen. Även om det i pågående finska fallet delvis handlar om arbetsmarknadsfrågor, är det frågor som regleras av politiker i lag, inte av parter i kollektivavtal. Dessa strejker blir därför som att ge vissa dubbel rösträtt, en gång i val, en gång i stridsåtgärd.

Men det är också att använda ett verktyg – strejkvapnet – menat som påtryckningsmedel gentemot sin motpart på arbetsmarknaden, mot någon helt annan. Det orättvisa blir att stora kostnader ändå faller på motparten – i detta fall arbetsgivaren – som inte kan göra någonting för att påverka utfallet.

”Det är frågor väl värda sina debatter. Men sina strejker?”
Johanna Grönbäck

Finland är inte Sverige. Våra arbetsmarknadsmodeller skiljer sig en del åt, men framför allt skiljer våra fackliga organisationer och partsrelationer åt. De finska facken är radikalare med mindre ansvarskänsla för helheten. De ägnar sig ofta åt politiska strejker, vilket är en av förklaringarna till varför de förlorade 2 miljoner arbetsdagar 2012-2022, medan den svenska siffran var 74 000. Det förtroende som finns mellan svenska fack och arbetsgivare saknas ofta i Finland.

En hög facklig anslutningsgrad är en förklaring till Sveriges få strejkdagar. Det ger en lokal närvaro som dels ökar förståelsen för företagandets villkor, dels värnar partsrelationer som bland annat gör det personligt jobbigare att vara i konflikt.

Men det finns varningssignaler för Sverige att vara uppmärksam på. Fackförbund riskerar att radikaliseras när de krymper och därmed kan känna behov av att demonstrera makt och position. Det är tydligt i Frankrike och anas i Finland.

Inga sådana finsk-franska fläktar har nått Sverige. Men för de svenska fack som sett sina medlemssiffror minska kan de vara en påminnelse om att hellre förr än senare modernisera sitt erbjudande.

Annons
Annons
Annons
Annons