En borgerligare allians
Det är utmärkt och välkommet! Men många hade nog trott och hoppats på att allianssamarbetet skulle fördjupas mer än så. Det finns ännu inget allianskansli och fortfarande ingen alliansförening. Dessutom lyser den gemensamma framtidsvisionen med sin frånvaro.
På m-kansliet sitter man och filar på förslag om jämställdhetsbonus för uttag av VAB-dagar och på c-kansliet jobbar man på nya förslag om stöd för miljöbilar.
Sedan instämmer eller förkastar kd och fp. Eftersom riksdagsledamöterna, som har ett stort ansvar för idéutvecklingen, sitter på partiernas mandat kommer alliansen alltid i andra hand.
Det är naturligt, men icke desto mindre problematiskt, för väljarna är mer intresserade av stora penseldrag än enskilda småförslag och bryr sig mindre om de enskilda partierna än om alliansen. Det är i stort sett bara inom de olika partierna som någon tvivlar på detta. Erfarenheterna talar dock sitt tydliga språk. Utan allians ingen regering och i avsaknad av framtidsvision inga framgångar.
Borgerliga väljare är oerhört lättrörliga. 1998 röstade fler på kd än på c och fp tillsammans. 2002 la nästan lika många sin röst på fp som på m. 2006 blev m lika populärt som c, fp och kd tillsammans.
Ett naturligt steg i allianssamarbetet vore därför att gå till val under gemensam beteckning 2010. Inget hindrar ju att man använder separata partilistor med alliansrubrik.
På så vis tillfaller alla mandat alliansen, men fördelas mellan partierna. Det markerar enighet och motverkar att någon skulle hamna under spärren.
Nu måste också diskussioner föras om hur den borgerliga visionen för Sverige ska utformas. Det räcker inte att tala om för människor att de måste jobba hårt och mycket. Utmaningen blir att förklara varför de ska jobba.
Det handlar inte om att lova några underverk utan om en gradvis förbättring av människors villkor genom hårt arbete.
Vad alliansen gemensamt behöver göra är att damma av de traditionella borgerliga drömmarna om gemenskap, frihet och utveckling.
Ledarredaktionen
