Johanna Grönbäck: En blocköverskridande försämring av arbetsmarknaden
Alla som kommer ut på svensk arbetsmarknad år 2030 behöver börja jobba inom kommunsektorn. Rekryteringsbehovet för kommunerna kommer att ligga på omkring 300 000 personer, vilket alltså är samma antal som då förväntas finnas tillgängliga på svensk arbetsmarknad. Det visar beräkningar från Sveriges kommuner och regioner.
En demografisk utmaning, brukar det kallas i dokument som blir lästa som arbetsuppgift.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef för Ratio.
Mellan 2020 och 2030 beräknas andelen personer över 80 år öka med 49 procent. Motsvarande ökning för personer i arbetsför ålder? Fyra procent. För att behålla samma bemanningstäthet som i dag, skulle regionerna och kommunerna behöva anställa 65 procent av de som kommer ut på arbetsmarknaden.
Det är ingen som tror på det, ens som teoretisk möjlighet. Inte minst eftersom också andra yrken och branscher saknar arbetskraft. Medan kommunerna letar efter undersköterskor och lärare, letar staten efter poliser och privat sektor efter plåtslagare, kockar och ingenjörer. I det privata näringslivet uppger tre av fyra företag att de har svårt att hitta personal med rätt kompetens.
För privat sektor innebär bristen att man tackar nej till uppdrag och ordrar. Det blir färre hus som kan byggas, färre sålda middagar och färre processer som kan förbättras. För offentlig sektor finns inte samma slags ”nej”. Medborgare behöver fortfarande vård och omsorg och elever fortfarande utbildning. Där leder personalbristen snabbare till köer, stressad personal, bristande utbildning och försämrad vård. För i synnerhet offentlig sektor är det uppenbart att nuvarande upplägg måste ändras rejält, det behövs digitalisering, omorganisering och effektivisering för att inte välfärden ska krympa.
”Sveriges problem har aldrig varit att det är för lätt att få jobb, utan att man tyngs ned av regleringar och höga skatter.”Johanna Grönbäck
Men det behövs också personal med rätt kompetens. Och det behövs en dynamik på hela arbetsmarknaden. Det är ett av de flera skälen till att regeringens förslag om försvårad arbetskraftsinvandring, som nyligen med blocköverskridande stöd röstades igenom i riksdagen, är rent utsagt dåligt. Inte för att det direkt berör kommunal sektor, utan för att det drabbar hela arbetsmarknaden.
Argumentet ”det är orimligt att arbetskraftsinvandrare kommer till Sverige för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra”, hördes tidigt från Magdalena Andersson (S) och anammades av Ulf Kristersson (M). Det är på flera sätt fel: Dels om man mot bättre vetande faktiskt tror att arbetsmarknaden består av ett fast antal jobb – eftersom det ändå behöver anställas fler. Dels om man vet att arbetsmarknaden är dynamisk – eftersom företag som rekryterar arbetskraftsinvandrare växer snabbare och därmed bidrar till den tillväxt Sverige behöver för att kunna hantera bland annat de demografiska utmaningarna.
Sveriges problem har aldrig varit att det är för lätt att få jobb, utan att man tyngs ned av regleringar och höga skatter. Det är det senare som skapat den strukturellt höga arbetslösheten – och det är den man borde sikta in sig på för att minska den demografiska utmaningen. Inte på arbetskraftens tillskott, arbetskraftsinvandringen, som bidrar både till välfärden och till arbetsmarknaden.
