Stefan Eklund: Svensk demokrati behöver Melodifestivalen
Möjligen drog företrädare för Public service en lättnadens suck när Tidöavtalet presenterades. Av de höga tonerna från det nationalkonservativa blocket (M–SD–KD) om att snäva in Public service-uppdraget fanns ingenting kvar. Det var som om planerna att på allvar göra om hela public service-idén hade offrats för att Liberalerna skulle kunna säga att de i alla fall hade fått igenom någonting i förhandlingarna på Axel Oxenstiernas gamla slott i Västmanland. Det formulerades så här:
”Public servicemediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas. I ett delvis nytt medielandskap behöver public service-verksamheten utvecklas, som en del av den demokratiska infrastrukturen. Detta ska vara inriktningen inför den kommande tillståndsperioden 2026–2033.”
Men efter att ha läst branschsajten Dagens Medias intervju häromdagen med nya kulturministern Parisa Liljestrand undrar jag om vi som är vänner av ett starkt Public service har ropat hej för tidigt.
Parisa Liljestrand svarar undvikande på de frågor som rör SD:s, M:s och KD:s starka åsikter om en kommande åtstramning av Public service som ska göra SVT, SR och UR ”smalare och vassare” (Jimmie Åkessons ord) med hänvisning till att hon inte vill föregå de direktiv för nästa public service-utredning som ska presenteras innan årsskiftet.
Det är alltså fullt möjligt att just de önskemål som framförts av nämnda partier om ett Public service-uppdrag med ett snävare uppdrag finns med som något som ska utredas inför kommande sändningstillstånd.
Kanske till och med den risken har ökat efter valet i och med besvikelsen över de svikna vallöftena när det gäller kompensation för de höga elpriserna och den uteblivna storsänkningen av drivmedelspriserna. SD har på grund av det tappat i opinionsundersökningar och kan därför vara extra motiverade att tillfredsställa sina väljare åtminstone på området som handlar om att stävja ”PK-media”.
”Kan låta logiskt men jag tycker att det är en överreaktion som bygger på dåligt självförtroende hos de privata medierna. SVT kan aldrig konkurrera med en lokaltidning lokalt, vare sig när det gäller djup eller bredd.”
Men är det så farligt med ett smalare Public service som bara ägnar sig åt nyheter och kultur och lägger ner allt vad Melodifestival, På spåret och diverse breda underhållningsprogram heter? Det är förledande lätt att svara nej på den frågan, men tänker man tanken hela vägen ut så får vi i så fall ett marginaliserat Public service, en elitverksamhet för en begränsad publik. Möjligheten att spela en viktig roll i demokratin med kvalitativ journalistik skulle krympa kraftigt. Det finns förstås politiker som skulle gilla det, numera även i absolut maktposition.
I detta läge är det olyckligt att SVT ansätts hårt från Tidningsutgivarna (TU), de privata mediernas branschorganisation (som representerar även Borås Tidning), senast med en debattartikel på sajten Altinget, där krav reses på att SVT:s onlinejournalistik ska begränsas och att en sådan begränsning ska finnas med som ett mål i ovan nämnda public service-utredning. Skälet är att SVT:s digitala textjournalistik, om förstås är gratis, hotar de privata mediernas affärsmodell med journalistik man måste betala för.
Kan låta logiskt men jag tycker att det är en överreaktion som bygger på dåligt självförtroende hos de privata medierna. SVT kan aldrig konkurrera med en lokaltidning lokalt, vare sig när det gäller djup eller bredd. Och Public service behöver överhuvudtaget följa med i utvecklingen av den digitala journalistiken för att behålla sin relevans.
Faran är att TU:s hållning kan användas som ett argument av de krafter som vill montera ner Public service. Det vore dåligt för svensk demokrati om det lyckades.
Snart vet vi hur det blir men Parisa Liljestrands undvikande svar kring vad direktiven till public service-utredningen ska innehålla är i nuläget oroande.
