Efter #metoo: Polisanmäl alla övergrepp
Riksdagspolitikern Hanna Wigh anmälde en partikamrat inom Sverigedemokraterna för ett sexuellt övergrepp i riksdagens lokaler. En förundersökning inleddes om misstänkt våldtäkt, mindre grovt brott, samt två fall av sexuellt ofredande. Under torsdagsförmiddagen kom beskedet att förundersökningen läggs ner. I beslutet skriver chefsåklagare Maria Sterup vid Särskilda åklagarkammaren att ord står mot ord och att ”det saknas objektiv utomstående bevisning som kan klargöra vad som hänt mellan parterna".
I ljuset av den senaste månadens många så kallade hashtag-upprop inom snart alla branscher och sammanhang, framstår ännu en nedlagd förundersökning om våldtäkt eller sexuella övergrepp som ett enda stort hån. Att inte bli trodd kan upplevas som ett övergrepp i sig.
Men i en rättsstat måste det vara omöjligt att bli fälld på endast en anklagelse. Brott ska kunna styrkas.
Ett av de mer uppmärksammade uppropen kom från ett stort antal kvinnliga jurister. #medvilkenrätt brännmärkte sexuella övergrepp och trakasserier inom rättsväsendet. I onsdags gjorde ett antal berörda myndighetschefer följande uttalande som ett slags svar:
"Som myndighetschefer har vi ett otvetydigt ansvar för att motverka sexuella övergrepp och trakasserier. De kränkningar som utgör brott ska lagföras. De handlingar som inte är det, ska kraftfullt fördömas och motarbetas. Vi ska också bidra till en arbetsplatskultur i våra verksamheter där sådana beteenden inte accepteras och normaliseras."
Inställning är den rätta. Kränkningar ska sannerligen lagföras. Alla övergrepp ska polisanmälas.
Lite sent, kan tyckas, men reaktionen från rättsväsendets höjdare är likafullt ändå ett välkommet vittnesmål om betydelsen av arbetsgivaransvar. Övergrepp och trakasserier i arbetslivet har varit ett faktum långt innan #metoo antände löpelden. När känslorna brunnit klart är det dags att omsätta den nyväckta ansvarskänslan i konkret handling.
Inga branscher eller organisationer går fria. Senast ut är #vardeljus som vittnar om övergrepp inom Svenska kyrkan. Att det rått stor medvetenhet om sådana, och att arbetet med att komma tillrätta med ogudaktigheterna har pågått i över 20 år, har dock visat sig inte räcka. Ärkebiskop Antje Jackélens uttalande under fredagen om att det arbetet behöver ”utvärderas och uppgraderas” får nog betraktas som en underdrift.
Just nu kretsar annars det mesta av den massmediala uppmärksamheten kring de svinerier som en Svenska Akademien närstående person har ägnat sig åt. Enligt ständiga sekreteraren Sara Danius har han dessutom agerat mot ledamöter, ledamöters döttrar och hustrur samt personal vid Akademiens kansli, på ett sätt som inneburit att de "utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling".
I början riktades dock det granskande intresset mest mot ett antal tv-kändisar, välkända skådespelare och mediepersonligheter som länge sextrakasserat kvinnor. Lite ironiskt med tanke på att det handlar om samma personer som regelmässigt brukar hyllas och i praktiken hållits om ryggen av samma medier. Hur stort medansvar har landets nöjes- och kulturredaktioner för att dessa svinpälsar har fått sina onekligen stora talanger och förmågor uppmärksammade och i förlängningen därav också sina gränslösa beteenden bekräftade?
Ytterst handlar sexuella övergrepp och trakasserier om makt och om maktutövning, om över- och underordning. Därav följer att allt som som lyfts fram av hashtag-uppropen inte kan hanteras av rättsväsendet; de normer som råder i ett samhälle kan diskuteras men inte åtalas.
Men den som begår ett övergrepp är och ska hållas ansvarig för sina handlingar. Generaliserande förklaringar där hela kollektiv skuldbeläggs förminskar den enskildes ansvar och fråntar offret en konkret möjlighet till upprättelse. Det innebär dock inte att det inte finns ett kollektivt ansvar att räkna in i sammanhanget. Värderingar är individuella, men de uppstår inte av sig själva. Uppropet #tystiklassen, där skolelever vittnar om övergrepp i klassrum, korridorer och på skolgården, visar därför inte bara att skoldagen kan vara olidlig för många flickor. Det håller även upp en spegel framför vuxenvärlden och formligen skriker: ”Är ni, handen på hjärtat, verkligen förvånade?”
Svaret kan knappast bli ett annat än nej.
BT rättar: I en tidigare version av den här artikeln kallades hashtaggen för uppropet inom juristkåren för något annat. Rätt är att namnet på uppropet är #medvilkenrätt.
