Roland Poirier Martinsson: Ebba Busch har rätt om islam

”De som inte är beredda att anpassa sin tillämpning av islam hör inte hemma i Europa eller i Sverige.”

När Ebba Bush i en intervju i Dagens Nyheter talade klarspråk var det ett par saker som störde mig. För det första, att påståendet så tydligt hävdades med tanke på kommande EU-val. Kristdemokraterna är i trubbel och ett dåligt resultat är riskabelt för Busch. Att attackera muslimer som lever enligt antidemokratiska normer vädjar till känslorna hos dem som röstar enbart med hänsyn till migrations- och integrationspolitiken.

Det känns inte bra.

För det andra, hon föreslår inga lösningar. Hon kunde lika gärna sagt ”skolan måste bli bättre” och hoppas på röster från dem som instämmer.

Men en förmildrande omständighet är onekligen att hon har rätt. De som ogillar budskapet och saknar svar letar därför i delarna för att finna blottor. Nu fann man att Busch hänvisat till Fadime Şahindal, misshandlad av sin bror och mördad av sin far på grund av fel umgänge. Med illa dold förtjusning lät man Busch veta att Fadimes familj inte praktiserar islam (även om Wikipedia lärde mig att alevismen, familjens religion, av somliga betraktas som en gren av islam).

Vad spelar det för roll? Mordet förblir ett extremt exempel på ett normsystem som inte ryms i ett öppet samhälle.

Att kvinnor inte bör arbeta utanför hemmet, ska hållas kort av sina män, hållas borta från samhället; det är inga småsaker.

Att sexuella minoriteter bör bestraffas för att de existerar är inte lappri.

Tvångsäktenskap är inte en struntsak.

Så Busch har alltså rätt: Det går inte att leva med det svenska samhället på sådana villkor. Man måste leva utanför samhället – om än inom Sveriges gränser.

Busch har också rätt i att många muslimer känner hopplöshet när de i Sverige drabbas av samma religiösa förtryck som de hoppats att de lyckats fly ifrån.

Vi behöver inte längre leva med våra egna extremister – Jan Guillou, Gudrun Schyman – som hävdat att mordet på Fadime var en enskild händelse, som inte bör förklaras med religiöst-kulturellt hedersförtryck. De som inte erkänner att fenomenet existerar betraktas numera som irrationella förnekare.

Vad vi fortfarande lever med är bemötandet som gavs Busch. Att hon förminskar muslimer; att hon inte accepterar vårt mångkulturella samhälle; att ett politiskt ingripande är lika med religionsförtryck.

Hennes kritiker är dock ofta identiska med dem som vill upplösa ett tänkt patriarkat som vidmakthålls av svenska män. Här saknas inte viljan att med politiska medel bryta upp ett normsystem.

Naturligtvis går det att med politiska och legitima medel bekämpa normer som inte är förenliga med liberal demokrati. Föräldraledighet utan jämställdhet håller kvinnor vid spisen. I samma mån som utbildningsväsendet används till att göra elever klimatmedvetna bör det användas att lära ut ett tolerant normsystem. Institutioner som förmedlar anti-demokratiska budskap bör mötas av sanktioner.

Buschs utspel var populistiskt, men det följer inte att hon har fel. Utspelet var polariserande, men det beror lika mycket på dem som genast intog positioner så långt ifrån henne som de någonsin kunde komma.

Till envar som ifrågasätter hennes intentioner och söker dolda motiv: Formulera saken på ett sätt som överensstämmer med era tankar och värderingar. Problemet existerar nämligen. I Sverige finns utbredda normsystem som är oförenliga med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Så kan vi inte ha det.