Roland Poirier Martinsson: Dreven mot Strandhäll och Bergström är giftiga
Ta Annika Strandhäll, socialdemokratisk riksdagsledamot. I sociala medier har hon blivit en nidbild av en kvinna från förorten, som via sitt fackliga engagemang gjort politisk karriär utan högre utbildning.
Roland Poirier Martinsson
är filosof och konservativ debattör.
När den bilden är satt är allt tillåtet. Inget behöver vara sant. Ingen behöver visa hyfs. Att hon har vänner och familj är irrelevant. Att hon kanske haft det svårt privat.
Vad betyder sådant för en tvådimensionell klippdocka?
Utanför sin inre krets är Strandhäll avhumaniserad. Vänner kan inte ge stöd, att försvara henne, då måste man vara dum i huvudet på samma sätt, alltså är argumenten inget värda.
Typiskt drabbar det kollektiv, där människor blir sin grupp: muslimen, juden, bögen, miljardären, blondinen. Fallet Strandhäll är exempel på något annat, giftigare, där man står ensam.
När människan raderas sker det vanligen i formen av mediedrev. Några som nedlagts – Ove Rainer, Benny Fredriksson, Harry Martinson – reste sig aldrig. Andra lever vidare – Mona Sahlin, Fredrik Virtanen, Göran Lambertz – men personen som fanns innan drevet existerar inte längre.
”Dreven har två motsägelsefulla egenskaper. Dels går de snart över, dels försvinner aldrig deras verkningar.”Roland Poirier Martinsson
Drev startas lättare och blir häftigare med det digitala. Traditionella medier är snabbare, alltså sämre. Konkurrensens nya karaktär skruvar upp tonläget. Sociala medier saknar spärrar och skotten till traditionella medier har perforerats. Varje dag finns risken att sex, sju dårfinkars vittring drar igång jakten.
Dreven har två motsägelsefulla egenskaper. Dels går de snart över, dels försvinner aldrig deras verkningar. Den som nedlagts syns aldrig åter utan att saken nämns eller tänks. Segheten förstärks av det digitala, där minnet bara är en länk borta – och den erbjuds i artikeln.
Somliga jägare ångrar sig. De gläfste och högg och tappade besinningen. Efteråt skäms de över vad de hade inom sig. Några gör avbön.
Fråga bytena hur mycket avbönerna är värda.
Barbara Bergström skapade Internationella Engelska Skolan, enligt konsensus en av landets bästa friskolor. Jag försöker dra mig till minnes övergrepp, skattefusk, lagbrott, men misslyckas, ändå har IES blivit symbolen för det som är dåligt med systemet, och Barbara Bergström symbolen för IES, alltså på egen hand symbolen för det som är dåligt med systemet – trots att hon är en av dem som gjort mest rätt. Medial kritik av friskolor illustreras gärna med en skruvad genrebild på henne, sedan länge pensionär. Det är inte som att dra fram Lars Magnus Ericson när telefonnätet överbelastas, men i samma stilart.
Debatten om friskolor är mycket hetlevrad. Oavsett sida är nämligen en sak sann. Att det gäller barnen. Vem skulle inte emellanåt få hög puls?
Sålunda en handfull politiska partier, otaliga organisationer, framträdande opinionsbildare, hundratusentals hämningslösa twittrare, kadern politiska satiriker. Framför dem Barbara Bergström, och enligt Lex Strandhäll är nu allt tillåtet: spott, mobbning, spe, hånflin, lögner.
Allt är helt i sin ordning. Barbara Bergström finns nämligen inte längre. Inte Barbara. Inte Annika.
