Andreas Johansson Heinö: Det har varit åtta intressanta år
För någon som primärt är intresserad av de långa linjerna har det varit en mycket spännande tid att skriva krönikor på en ledarsida. För åtta år sedan hade Sverige fortfarande en borgerlig regering. Visst hade energinivåerna sjunkit efter de första reformintensiva regeringsåren. Och visst räknade nog de flesta med att det skulle bli svårt att vända opinionsunderläget.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förlagschef på Timbro förlag. Han har skrivit för ledarsidan i åtta år. Detta är hans sista krönika.
Men det i efterhand mest intressanta är hur fokus nästan helt riktades mot hotet från vänster. Alliansen hade vunnit valet 2006 genom att utmana socialdemokratin på dess hemmaplan och ställa skattesänkningar mot bidrag. Den här gången ryggade man istället tillbaka inför en ny vänster som hade feminism och antirasism överst på plakaten. I EP-valet vann Feministiskt Initiativ mandat samtidigt som Miljöpartiet blev större än Moderaterna.
Sverigedemokraterna var däremot alltjämt isolerade i riksdagen. Den första mandatperioden hade dominerats av skandaler och länge levde hoppet om en repris av det första svenska högerpopulistiska partiet Ny Demokratis sammanbrott.
Men det blev som bekant tvärtom. Med nästan tretton procent på valnatten i september seglade SD upp som tredje största parti och tillskansade sig en maktposition som i praktiken tvingade Reinfeldt att avgå och som senare under hösten tvingade Stefan Löfven att utlysa extraval (vilket sedan undveks genom Decemberöverenskommelsen). På några månader hade hela den inrikespolitiska kartan ritats om.
”Sverigedemokraterna dödade Alliansen men blockpolitikens logik består.”Andreas Johansson Heinö
Valet 2018 och dess efterspel blev egentligen bara en repris av det mönster som grundlades 2014. Precis som Decemberöverenskommelsen sprack även Januariavtalet i förtid. Och precis som under förra mandatperioden har en socialdemokratisk statsminister tvingats regera på Moderaternas budget.
Det mesta talar för att vi befinner oss i slutet av denna märkliga övergångsperiod i svensk politik. Efter valet 2014 påbörjade de borgerliga partierna en försiktig men målmedveten omläggning av migrationspolitiken. Detta arbete intensifierades i samband med flyktingkrisen 2015 varefter även Socialdemokraterna anslöt sig. Därmed försvann också den långsiktiga grunden för isolering av Sverigedemokraterna. Legitimiteten i särbehandlingen kunde inte upprätthållas när de sakpolitiska skillnaderna blev knappt synbara. I jämförelser är alla andra argument (partiets historia, kompetens, skandaler) lättviktiga.
Sverigedemokraterna dödade Alliansen men blockpolitikens logik består. Vilket bevisas av att vi inför valet 2022 återigen har två block i svensk politik. Centerpartiets ambivalens inför att tillhöra ett rödgrönt block ska visserligen inte underskattas men alternativet är total irrelevant. Ett parti gör inget block. Ytterst handlar det om vilken statsministerkandidat man tolererar och där har Centern valt väg.
Idépolitiskt är det ingen tvekan om att svensk debatt rört sig i en mer konservativ riktning under dessa åtta år. Sommaren 2014 var Gudrun Schyman den lysande stjärnan i Almedalen. Ståndpunkter - om kriminalitet, migration, försvarspolitik, ekonomi, energipolitik - som då yttrades i mittfåran yttras idag knappt på en miljöpartistisk kongress. Så kraftigt har vindarna blåst.
Det är kanske inte underbara tider men det är intressanta tider. Det har varit ett nöje att få dela med mig av mina funderingar till er. Med detta återstår bara att tacka för uppmärksamheten och önska er alla en riktigt god jul!
