Det finns en absolut gräns
Ansvaret för att det inte finns tillräckligt långtgående lagstiftning på plats nu när den som bäst skulle behövas, får historiskt sett bäras av riksdagspartierna kollektivt. I den bästa av världar hade Sverige haft ett förbud mot samröre med terrororganisationer på plats för länge sedan. Ett sådant har av olika skäl dröjt.
Men Socialdemokraterna hade många möjligheter efter 11 september 2001. Alliansregeringen borde tagit tillfället i akt i samband med att Anders Behring Breiviks terror ledde till 77 människors död i Oslo och på Utøya 2012. De rödgröna kunde ökat tempot efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017.
Ingen regering under de senaste 20 åren kan således friskriva sig från ansvar.
Att terror ännu en gång står på riksdagens dagordning – nu senast under tisdagen – hänger i första hand naturligtvis ihop med kriget mot den Islamiska staten och de svenskar som deltagit i dess terror. Men sättet som den politiska debatten förs på har också att göra med att inte minst Moderaterna och Kristdemokraterna letar och tror sig ha funnit nya vägar för att profilera sig i ett läge där Alliansen upphört alternativt satts i vänteläge. I sak innebär detta att man allt oftare står sida vid sida, eller åtminstone hamnar i närheten av Sverigedemokraterna.
Det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson argumenterar för, ser därmed ut att ha etablerats – trots att M och KD sagt sig inte vilja ingå i ett sådant. Men oavsett Åkessons idéer finns det en gräns för hur tätt åsikts- och sakfrågeumgänget kan och får bli; den gränsen är absolut eftersom den bland annat handlar om rättsstatens primat.
Låt vara att Johan Forsell (M) och Andreas Carlsson (KD) i riksdagen i tisdags avlöste varandra med både hård och rättmätig kritik av regeringens saktfärdighet, och att de argumenterade för strängare straff, ny och utvidgad lagstiftning samt proaktivt agerande från landets kommuner. De visste likafullt att inte gå över gränsen. Det tog dock inte många minuter förrän SD:s rättspolitiske talesperson Adam Marttinen passerade den och sedan blev kvar på fel sida under resten av debatten.
Bortsett från den sedvanliga ouvertyren om att allt ont i samhället kan härledas till svensk migrationspolitik framhärdade Marttinen i kravet på retroaktiva straff för de som rest för att ansluta sig till IS. Det vore att bryta mot vad som bara kan beskrivas som västerländsk och därmed också äktsvenskt rättstradition. Föga förvånande var detta inget som bekymrade Marttinen. De partier som höll fast vid rättsstatens principer var enligt honom ”indirekt skyldiga till varje attentat som kan kopplas till de IS-terrorister som vi nu diskuterar”. De som inte anslöt sig till SD:s osvenska och rättsvidriga förslag hade ”aktivt valt att släppa in Islamiska statens terrorkrig i vårt land”.
Det finns en gräns som sju av åtta partier ser som absolut. De åtgärder som kan vidtas mot terrorister ska ligga inom rättsstatens hägn. Att inte acceptera detta borde räcka för att omintetgöra alla föreställningar om samarbete med det åttonde.
En sakfrågedebatt i riksdagen kan vara mycket avslöjande.
