Det behövs bättre grepp för att få ordning i skolan

Men frågan om ordning och reda i skolan, om lärares ansvar och befogenheter och – inte minst – vilka förväntningar som kan ställas på elevers beteende är inte besvarad fullt ut för det.

Det beskedet ger tydlighet i det aktuella ärendet, där en lärare lyfte bort en 13-årig elev på en skola i Lidköping 2017. Trots tillsägelse vägrade pojken och hans kamrater att flytta sig och den soffa som ställts så att den blockerade vägen ut ur skolans rasthall. Till slut tröttnade läraren på tjafset och tog pojken i nacken och flyttade på honom. Rimligen en åtgärd som knappast skulle föranleda några höjda ögonbryn för några decennier sedan.

Nu ledde det dock till att Barn- och elevombudet för pojkens räkning begärde skadestånd på 10 000 kronor för att han kränkts av läraren. Lidköpings kommun motsatte sig den beskrivningen och fick rätt i såväl tingsrätt som hovrätt, vilka bedömde att lärarens ingripande var befogat. Det fanns dock försvårande omständigheter med i bilden: 13-åringen har adhd med trotsinslag och litet inslag av autism. Enligt den handlingsplan som fanns, men som den lärare som ingrep inte var informerad om, skulle pojken bemötas ”lågaffektivt” – en numera ifrågasatt pedagogisk metod där vuxna inte ska konfrontera ett utåtagerande barn.

Enligt HD motivering till domen utgör ett grepp om en elevs nacke i normala fall att betrakta som en kränkning, men att det i det aktuella fallet utfördes ”milt och lugnt”, vilket också var vad den videofilm som ingick i målet visade. HD hänvisade även till att läraren uppenbart visste hur han skulle göra då ha tidigare varit ”brottare på elitnivå”.

Två av fem domare var dock av annan mening: Ingripandet enligt dem var antingen att betrakta som en ”ringa kränkning” och att situationen ”inte var så akut”.

Därmed lär det inte bli den sista domen om läraringripande i skolan som HD kommer att ta ställning till. Men redan nu råder det inga större tvivel om att det finns lägen där den enda utvägen är att ingripa fysiskt. Och lärare har det mandatet enligt skollagen.

Men var går gränsen?

När ett likartat fall inträffade i Svenljunga och en lärare gav en elev i årskurs 1 som spottat på henne en örfil. Läraren bad visserligen omedelbart om ursäkt till eleven och Svenljunga kommun avfärdade anmälan om kränkning med hänvisning till att den var ringa. HD var dock av annan uppfattning och kommunen fick betala 5000 kronor i skadestånd.

Båda det som inträffade i Sjuhäradskommunen och det som inträffade i Lidköping utspelades i en skolvardag från vilken det ofta kommer larmrapporter om bristande ordning och reda, om otrygghet, hot och trakasserier. Det krävs inte särskilt stor inlevelseförmåga för att inse att detta inte gynnar lärande och utveckling. Inte heller kan det betraktas som en arbetsmiljö där lärare kan koncentrera sig på rollen som pedagoger och kunskapsförmedlare.

Ingen elev ska kränkas; det är en självklarhet. Men det behövs ett betydande omtänkande, närmast en revolution, för att komma ur dagens låsta läge.

Det kan också vara så att den ”kritiska massan” bakom de uppmärksammade kränkningsmålen inte enbart finns inom skolans väggar. Barn- och elevombudet har vid upprepade tillfällen fått skarp kritik, inte minst inifrån den egna myndigheten, för att driva fall till domstol på ett sätt som bara bidrar till ökad ängslighet och fortsatt tvekan om det rimliga och riktiga i att lärare upprätthåller ordning och reda i skolan. Det håller inte.

Det är inte bara utbildningsminister Anna Ekström (S) som är orolig för vad som händer med tilltron till skollagen om en myndighets agerande gör den mer eller mindre obrukbar. Men det är hon som har ansvaret att ta de initiativ som krävs för att nu komma vidare.