Anela Murguz: Det bästa argumentet emot identitetspolitik finns i Bosnien
I flera texter har jag genom åren belyst det mycket märkliga styrelseskicket som implementerades i Bosnien-Hercegovina i samband med fredsavtalet 1995. Tanken var att varje folkgrupp skulle försäkras om representation i politiken. Av det skälet finns det idag tre presidenter i landet; en för bosniaker, en för kroater och en för serber.
Redan där uppstår en konflikt eftersom två andra folkgrupper inte inkluderades; judar och romer. Något som Europadomstolen fann exkluderande i en dom från 2009. Utöver tre presidentposter finns dessutom 14 olika parlament och över 180 departement som tillsammans med det faktum att en rad centrala frågor hanteras i de olika parlamenten ger ett av de mest ineffektiva politiska systemen i världen.
Tanken om representation har inte heller minimerat de konfliktytor som en gång låg till grund för Bosnienkriget 1992-1995. Tvärtom hålls etniska spänningar mellan folkgrupper vid liv på grund av det politiska systemet som närmast kan liknas vid identitetspolitik. Detta eftersom hela utgångspunkten för systemet – att religion och etnicitet går före exempelvis ideologi – bara förstärker tanken om ett ”vi och de”.
I det bosniska valet 2018 skedde det med bosniska mått mätt mycket ovanliga att en betydande andel av bosniakerna röstade för den progressive kroatiske presidentkandidaten Željko Komšić. Något som ganska snabbt ledde till kritik från hans konkurrent HDZ som också är det regerande partiet i grannlandet Kroatien. Partiet ansåg inte att Komšić var en legitim vinnare eftersom att han hade röstats fram av en annan folkgrupp än den egna.
Människor förväntas alltså inte rösta på den kandidat vars idéer, tankar och visioner de delar, utan på den kandidat som representerar den egna religiösa och etniska tillhörigheten. Det är ett demokratiskt problem som borde mana till oro varje gång något parti eller någon politiker säger sig företräda en hel grupp.
”Att tro det är inte bara löjligt, utan direkt farligt.”Anela Murguz
Detsamma gäller det nystartade partiet Nyans hemma i Sverige. DN:s Niklas Orrenius har följt partiledaren Mikail Yüksels kampanjresa till skånska Skurup som infört ett slöjförbud. Yüksel bildade Nyans 2019 efter att ha uteslutits ur Centerpartiet för sitt samröre med den turkiska högerextrema gruppen Grå vargarna.
DN (28/11) har också talat med flera politiker med muslimsk bakgrund i etablerade partier. Politiker som Yüksel kallar för karriärister och som av företrädare för Nyans har fått kritik för att inte tillräckligt stå upp mot islamofobi.
Om miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi från Göteborg säger Yüksel exempelvis att ”det är uppenbart att en muslimsk grupp har röstat fram Leila. Hon borde bry sig mer om den här gruppens utmaningar”. Men i likhet med vad en lokal S-politiker från Malmö säger till tidningen är inte invandrare "en homogen grupp där alla tycker lika”. Att tro det är inte bara löjligt, utan direkt farligt.
Partiet Nyans har även ambitioner i Borås. I en intervju med P4 Sjuhärad förra året berättar Yüksel att partiet tar avstånd från alla ideologier och därmed placerar sig i mitten. Samtidigt passade partiet på att göra ett utspel om att lägga ned Borås stads säkerhetsavdelning CKS med hänvisning till den omdiskuterade Norrbyrapporten som man utan några vidare belägg likställde vid en häxjakt (BT 19/5 2020).
Det är uppenbart att partiet Nyans enda bidrag till den offentliga debatten är ytterligare polarisering. Med större kunskap om vilken skada som identitetspolitiken orsakat i länder som Bosnien hade förhoppningsvis fler insett problemet med politiker som påstår sig företräda stora grupper.
