Johanna Grönbäck: Det är inte tanken som räknas
När en socialdemokratisk riksdagsledamot häromveckan tryckte fel, kom det sig att det utifrån riksdagen utgick ett påbud om att hela Sverige skulle folkräknas. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har i flera omgångar föreslagit en nationell folkräkning och menar att det är ett sätt att komma till rätta med bidragsbrott, trångboddhet och parallella samhällen.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Syftet är till stora delar rimligt. Men metoden man riktat in sig på, folkräkning, är desto orimligare. Det är tveksamt om den kan lösa de problem man vill komma åt. Den riskerar däremot bli dyr, integritetskränkande och administrativt betungande.
Tillvägagångssättet för hur man faktiskt ska räkna de miljoner som bor i Sverige är långt ifrån klarlagt, men det verkar som att många utgår från att man ska börja med något slags verifiering digitalt. Sedan verkar det som att man vill att myndighetsföreträdare från Statistiska centralbyrån, kommuner och polisen ska knacka dörr, särskilt i områden där ovanligt många verkar bo.
En första fråga är vilka dessa personräknande tjänstemän ska vara, hur många skattebetalade arbetstimmar de ska lägga på att knacka dörr och vilka ordinarie arbetsuppgifter som därför inte kommer att hinna göras.
En andra fråga är varför de personer som i vanliga fall undviker myndigheter, skulle öppna när dessa myndighetsföreträdare knackar på. Vid tidigare svenska folkräkningar har en utgångspunkt varit att den som ska ge information är samarbetsvillig. Nu är det i stället de som duckar som man vill komma åt.
Och när myndigheterna knackar på och ingen öppnar, vilket är det offentliga Sveriges nästa steg? Hur långt bort en forcerad dörr – och vilka garantier kan våldsmonopolet ge för att ingen oskyldig människas dörrkarm ska överträdas? Få, är det uppriktiga svaret, om folkräkningen ska ha någon effekt i närheten av målet. Det kommer i sin tur ha grava konsekvenser för tilliten mot myndigheter, i synnerhet i områden där den redan från början varit låg. Det visar återigen hur debatten i sin iver att stävja brottsligheten missar det långsiktiga behovet i att främja den tillit som behövs för och i ett tryggt samhälle.
”Finns det alternativa metoder? Ja, man kunde exempelvis börja med att ta hjälp av bostadsbolagen i utsatta områden.”Johanna Grönbäck
Det alternativ som presenterats till den forcerade dörren är att bidrag och andra välfärdsförmåner dras in när en människa inte verifierats i folkräkningen. Det är ofantligt bättre, men riskerar också slå brett och särskilt drabba den som har en hektisk vardag och dålig ekonomi. Och innebär dessutom ett kopiöst arbete för berörda myndigheter.
Folkräkning riskerar missa målet, kosta skattebetalarna dyra pengar, och påverka hederliga människor negativt. Finns det alternativa metoder? Ja, man kunde exempelvis börja med att ta hjälp av bostadsbolagen i utsatta områden. De har vid tidigare tillfällen uppmärksammat, kontrollerat och bidragit till att råda bot på de problem man faktiskt vill komma åt. Ett annat är att utrusta Skatteverket med bättre verktyg.
Det kan inte bara vara tanken som räknas. Man måste också bedöma kostnad och träffsäkerhet.
