Anela Murguz: Den som tänker svart och vitt tänker inte fritt

Visst är principfasthet en viktig egenskap för den som fattar politiska beslut. Principer är grunden för de värderingar och övertygelser som präglar politiken. Och den som saknar principer kan lätt hamna fel eftersom den inte bottnar i något. Man bör dock inte tro att principfasthet är motsatsen till – låt oss kalla det – ödmjukhet. Det vill säga förmågan att inse att saker och ting förändras med tiden, och att de åsikter och ståndpunkter man har kan behöva att omprövas.

Men i svensk politik uppfattas det dessvärre alltför ofta som varandras motpoler. Det leder till att omprövningar, som är naturliga och högst nödvändiga för alla människor att göra då och då, blir något som man ska undvika. Det förstör förutsättningarna för en lugn, sansad och hederlig samhällsdebatt för de som verkar i politiken.

Det mest aktuella exemplet är Socialdemokraternas försök till omskrivning av migrationspolitiken, som ledarsidan uppmärksammade när debatten begav sig. Då handlade det om att odla bilden av att partiet alltid har varit för stram invandring trots att det inte är sant. Ett agerande som står i bjärt kontrast till hur Moderaterna gjorde sin omprövning av migrationspolitiken efter valförlusten 2014 och Fredrik Reinfeldts avgång som partiordförande.

Omprövningen skedde inför öppna ridåer genom att erkänna att man landade i fel slutsatser, att ett antal omständigheter hade förändrats och att man därför behöver ta fram en ny politik. Vissa företrädare bad till och med om ursäkt för tidigare förd politik. Det har av vissa ansetts vara patetiskt och principlöst men är i alla fall mer hedersamt än Socialdemokraternas sätt att skriva om historien.

Ska fler politiker våga ändra åsikt måste de sluta häcklas och utmålas som principlösa när de väl gör det. Det hade inte bara underlättat för fler politiker att våga vara ärliga med när och hur det kommer sig att de har ändrat ståndpunkt, utan förmodligen också botat en annan sjuka i svensk politik.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, verksam som förlagschef på Timbro förlag, skriver i sitt veckobrev om vad han kallar för nutidsfetischismen. Han menar att svensk politik är alldeles för fixerad vid att lösa de problem som uppstår här och nu, så till den grad att det straffar partiernas förmåga att formulera långsiktiga visioner eller välgrundade analyser av framtida utmaningar.

Som ett bevis för Johansson Heinös tes skulle man kunna nämna skillnaden mellan de två senaste borgerliga regeringarna. Allt som alliansregeringen gjorde var förstås inte perfekt, men den hade ett långsiktigt mål om vad den ville göra med Sverige medan Kristersson-regeringen är fokuserad på att lösa gängkriminaliteten. Alltså ett konkret samhällsproblem som finns i detta nu.

Det är välbehövligt att göra det förstås, men hela den borgerliga idésfären hade mått bra om det fanns en större strävan. Vad vill den nuvarande regeringen med Sverige utöver att det mest basala ska fungera igen? Det lockar att höra svaret.

Det långsiktiga tänkandet förutsätter politiker som vågar ändra sig. Ödmjukhet borde därför vara en mer eftersträvansvärd egenskap än den intellektuellt begränsande tvärsäkerheten.