Stefan Eklund: Den samtida framgångshysterin skördar offer
Vi lever i en framgångshysterisk tid och den skördar sina offer. Jag tänkte på den när jag häromkvällen såg pjäsen ”Jussi” på Stockholms stadsteater. Den handlar om den svenske operasångaren Jussi Björling och hans liv som stjärna och idol, ständigt efterfrågad, ständigt på turné, alltmer plågad av kraven och alltmer fysiskt raserad av alkohol och ett svagt hjärta som bara orkade hålla honom vid liv i 49 år. Jussi Björling dog 1960.
Regissören och manusförfattaren Björn Runge har själv pekat på likheten med den svenska superstjärnan Tim Bergling som under artistnamnet Avicii for världen runt i ett allt högre tempo och gav konserter på löpande band. Men hans hälsa försämrades. Tim Bergling tog sitt liv 2018.
Det är förstås inget fel i att vara framgångsrik, men när det är framgången och inget annat som definierar vilka vi är finns det klara riskfaktorer. I takt med digitaliseringen där unga människors möjlighet att göra media av sig själv och sina liv har den här risken ökat.
Redan för några år sedan presenterade forskaren Linda Hiltunen en sociologisk studie, sedermera prisad, med rubriken ”Lagom perfekt”. 500 ungdomar intervjuades och över hälften av dem berättade om stress och sömnsvårigheter och pekade på jakten på perfektion och framgång som en av orsakerna.
I pjäsen ”Jussi” sätter Björn Runge fingret på den ömma punkt som är framgångsjaktens baksida, när livet värderas efter vilka framgångar vi har haft öppnar sig ett svart hål av meningslöshet. Just den aspekten är fint skildrad i ”Jussi”. Vi får i flera scener, kronologin är uppbruten, följa Jussi Björling bakom scenen, se hans ångest, hans uppgivenhet men också hans längtan efter något annat; att fiska, stunderna med den till utplåning trogna hustrun Anna-Lisa.
Hans pappa, den diaboliske David Björling (övertygande gestaltad av Jakob Eklund), ställer den avgörande frågan till sin son om vad som egentligen är viktigt. Vad är ditt fundament? Jussi Björling har inget svar på den frågan. Hans fundament är scenen och publiken. Men det räcker inte för ett meningsfullt liv.
”Igen, att försöka bli framgångsrik är inte fel. Det försöker vi alla. Men att det är framgång som gör livet meningsfullt är ett narrativ som har stora risker.”
Det är en konstnärligt komplex pjäs Björn Runge har skapat. Om jag får vara kritiker en stund så vill jag gärna säga att Mattias Nordkvist är utmärkt som Jussi Björling, han spelar fram både det starka beroendet av framgång som drev den svenske världstenoren, men också uppgivenheten och sorgen över allt som därmed kom att saknas i livet.
Björn Runges manus innehåller även illusionsbrott som stärker fokuset på det allmängiltiga i historien, pjäsen blir därmed något helt annat än en ytlig kändisstory (som aktuella besvikelsen ”Monica” på Göteborgs stadsteater, till exempel). Den speglar en utveckling i vår samtid som inte är av godo.
Igen, att försöka bli framgångsrik är inte fel. Det försöker vi alla. Men att det är framgång som gör livet meningsfullt är ett narrativ som har stora risker. Men det är det narrativet som är förhärskande idag, inte minst i den digitala verklighet där unga människor håller till.
Vi har alla ett ansvar att förändra den berättelsen. Det är befriande när teaterkonsten gör det.
Fotnot: ”Jussi” spelas på Klarascenen, Stockholms stadsteater, t o m 2 juni.
