Den fria världen strömmar in
Årets bästa film på Oscarsgalan blev den sydkoreanska produktionen Parasit. Flera Netflix-produktioner nominerades och vann utmärkelser av det prestigefyllda filmpriset. Och de som många nu benämner som årets bästa TV-serie trots att det bara är april är en serie där skådespelarna talar jiddisch.
I takt med att nedstängning och utegångsförbud beordrats, och flera europeiska stater har stängt sina nationella gränser, har det börjar talas om en avglobalisering. På mikrobloggen Twitter jämför en debattör dagens underläge för liberala idéer med vad socialister måste ha känt när Berlinmuren föll. Det undantagstillstånd som råder har på bara några få veckor förklätts till en ideologisk reaktion mot öppenhet.
Under kalla kriget var kulturproduktion, likt som det mesta annat, något som klöv västvärlden i två eller flera delar. Medan Beatles, Queen och David Bowie gjorde succé världen över, ekade radioapparaterna tysta i Sovjet med omnejd. Att ta del av fiendens kultur var synonymt med förräderi.
Bakom järnridån kvästes skapandet och kulturkonsumtion som inte var godkänd av den stora staten var systemfientlig. När muren föll rasade den till bland annat tonerna av Pink Floyds Another brick in the wall. 1989 var ett strålande musikår både i Sverige och utomlands: Roxette, Eva Dahlgren, Madonna och Jakob Hellman gjorde succé. Popkulturen blomstrade när politiska spänningar försvann och världen öppnade upp sig. Då var det CD-skivor som rullade – i dag streamas film och serier på nätet. Efter millennieskiftet slog Pirate Bay igenom och på varje DVD rullade dramatiska propagandafilmer om att fildelning var att jämföra med att stjäla en bil eller en tv.
Men efter en period av limbo mellan DVD och Blueray – som snabbt fasades ut – och fildelning och tveksamma hemsidor, dök de seriösa tjänsterna upp. TV-kanaler gjorde sina egna och plötsligt betalade massa människor för att se på film och serier. En del av framgångsreceptet var utan tvekan att de gjorde egna produktioner. Tillförlitligheten i att dessa tjänster har betalande abonnenter är antagligen också en avgörande faktor i modiga och annorlunda produktioner.
Dåliga amerikanska High School-filmer verkar vara ett minne blott. Djupgående dokumentärer och framför allt produktioner som avviker från den amerikanska normen får nu plats på scen och hyllas.
På HBO streamas TV-serien My Brilliant Friend på italienska, baserad på Elena Ferrantes kritikerrosade romaner. Malin Persson Giolitos bok Störst av allt blev TV-serie och skildringen av Stockholmsområdet Djursholm ses nu av människor världen över. Och TV-serien Unorthodox om en ung kvinna som flyr från den ultraortodoxa judiska miljön i Brooklyn är en av de första internationella produktionerna där skådespelarna talar jiddisch.
Tron på att globalisering handlar om flygplan på himlen och öppna gränser är egentligen ett missförstånd. Med dagens streamingtjänster kan kulturproduktioner produceras på språk som inte är engelska, och som få bolag tidigare skulle ha vågat satsa en spänn på. Detta är den fria världen på riktigt.
Det är svårt att dödförklara globaliseringen när kvittot på den finns på så många människors skärmar världen över, medan de fördriver denna isolering med en bra film eller en spännande serie.
