Marie Demker: En helg för döda och levande
Jag tycker om Allhelgonahelgen. Numera tenderar den också att sammanfalla med ett skollov vilket ger möjlighet till längre ledighet. Svenskarna tänder ljus på kyrkogårdarna under den här helgen, faktiskt gör så gott som halva befolkningen någon form av besök på en gravplats och tänder ljus under Allhelgonahelgen. Det är en relativt modern sed i vårt land, den introducerades på 1950-talet men har särskilt under de senaste två decennierna vuxit till en djupt folkligt förankrad ritual. Ljusen som glimmar i mörkret från Haparanda till Ystad den här helgen skvallrar om gemenskap, värdighet och om hopp, om ljus och försoning trots den sorgliga inramningen.
Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
Samtidigt som vi skall låta minnena av dem vi känt i livet leva vidare bör vi också betänka hur vi tar hand om dem som är kvar hos oss men som på grund av sjukdom befinner sig i en annan värld. Jag talar om dem med demenssjukdom. Av privata orsaker har jag blivit väl bekant med äldreomsorgen det här året.
Två saker har slagit mig, dels att så många av dem som arbetar med omsorg om svårt sjuka äldre människor är så genuint engagerade i sitt arbete, dels att de välfärdssystem som utformats för att ta hand om dem som inte längre kan ta hand om sig själva inte är uppbyggda utifrån ett värdighetsperspektiv.
Dagens äldreomsorg gör inte skillnad på människor som på grund av åldrande och fysisk sjukdom inte förmår att sköta hemmet och sig själva å ena sidan och de människor som drabbas av demenssjukdomar som gör den oförmögna att förstå både sin omvärld och sin egen situation å den andra.
Visserligen finns det avdelningar för demenssjukdomar på de flesta särskilda boenden men de är underordnade samma regler och system som boenden för fysiskt sjuka äldre. Men dessa två typer av omsorg borde organiseras olika! Endast 20 procent av dem över 80 år har en demenssjukdom. Samtidigt ökar antalet 80+ under det närmaste decenniet kraftigt vilket förstås ökar antalet personer med demenssjukdomar.
”Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.”
Personer med demenssjukdom har en kognitiv sjukdom som oftast kräver avancerad geriatrisk och psykiatrisk kompetens för ett värdigt liv. Jag vill understryka att den personal som idag tar hand om demenssjuka personer gör ett otroligt fint arbete.
Men i framtiden bör demensboenden vara en del av sjukvården, ha tillgång till en egen läkare med specialistkompetens i geriatrik och psykiatri och kravet på personalens medicinska kompetens vara tydligt och högre än idag. Särskilda boenden är idag förbjudna att ens ha egna läkare. De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.
Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron. Var finns en politisk allians som orkar ta tag i de strukturella problem som den svenska äldreomsorgen lider av?
