Marie Demker: Debatten döljer mer än den avslöjar
I veckan som gick genomfördes den första offentliga debatten i USA inför valet den 3 november. Det blev en debatt som ingen debatt tidigare. Regler åsidosattes, luften fylldes av anklagelser och personliga påhopp framför allt från Donald Trump. Trump avbröt också systematiskt Joe Biden. Tonen var aggressiv. Rationalitet, förnuft och upplysning, ja allt som vi brukar kalla modernt, kunde inte varit mer frånvarande. Var det då istället en postmodern debatt? Jag återkommer till det.
Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
Som ung akademiker bevittnade jag hur en välrenommerad äldre professor hävdade att om postmodernismen stämde så skulle han kunna rita upp en dörr på väggen och gå ut igenom den under pågående seminarium. Ett retoriskt knep för att få skrattarna på sin sida. Efter decennier av sådan pajkastning är min bedömning dock att vi är förbi detta stadium. Men en mamma kan aldrig återgå till stadiet innan hon födde barn, erfarenheten är där och verkligheten är förändrad. På samma sätt har förstås det tänkande som i början av 1980-talet kallades för ”postmodernism” förändrat synen på vetenskap, kunskap och sanning. Någon väg tillbaka gives inte.
Men några hoppas ändå. Litteraturdocenten Johan Lundberg har just skrivit en hel bok - ”När postmodernismen kom till Sverige” (Timbro) - där han vill göra upp med företeelsen, dess introduktörer och listar allt elände den först med sig. I centrum för boken står Horace Engdahl och Svenska Akademien. Samtidigt har skribenten och poeten Göran Greider nyligen gått till storms mot företeelsen postmodernism och i en krönika i ETC sagt att ” klassfrågan skymts av den muterade postmodernismens utbredning”.
”Med hjälp av lögner, irrationalitet, ifrågasättande och relativism försöker de riva ned alla de demokratiska landvinningar som byggts upp under efterkrigstiden.”
I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.
Hur var det då med presidentvalsdebatten i USA? Ja, om något är postmodernt i ordets ursprungliga mening så är det den kulturkamp som bedrivs av demokratins och förnuftets fiender med Donald Trump och Jair Bolsonaro i förarsätet och en hel del europeiska regeringschefer i baksätet. I den auktoritetsdrivna tid som vi lever är det alltför fritt fram för de krafter som anser att makt är rätt medan demokratins fokus på mänskliga rättigheter och anständighet bara är hinder för den egna tillfredsställelsen. Med hjälp av lögner, irrationalitet, ifrågasättande och relativism försöker de riva ned alla de demokratiska landvinningar som byggts upp under efterkrigstiden.
Allt fast förflyktigas när det kommer i Trumps mun. Att vinna över sådana motståndare kräver en skarp maktanalys, förmåga att förstå ideologiska sammanhang samt vilja att hålla fast vid sanning och förnuft. Den hållningen skulle jag kalla upplyst.
