Andreas Johansson Heinö: De nya konfliktlinjerna
Historiskt har religionen haft en undanskymd plats i svensk politik. Någon stor strid mellan kyrka och stat utkämpades aldrig. Biskopar och andra kyrkliga företrädare höll länge en låg profil i debatten.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förläggare på Timbro.
Däremot fanns ett tydligt mönster, så till vida att religionskritiken nästan uteslutande formulerades från vänster medan borgerliga partier i högre utsträckning värnade kristna traditioner och en långsammare sekulariseringstakt. I väljarkåren var vänsterväljare i kraftig minoritet bland kyrkobesökarna och 1960-talets kraftiga opinion för kristendomsämnets bevarande i läroplanen visade att alla inte delade synen på sekulariseringen som önskvärd och oundviklig.
Långt in på 1970-talet rymde alla borgerliga partiprogram hänvisningar till kristendom och kristna värderingar.
I takt med att religionsfrågorna har blivit mer laddade under 2000-talet har skillnaden mellan vänster och höger försvunnit. Spänningarna finns nu inom partierna, snarare än mellan blocken.
Det gör det inte helt enkelt för väljarna att orientera sig. Liberalerna är drivande i kampen mot religiösa friskolor men stolta försvarare av skolavslutningar i kyrkor. Kristdemokraterna brinner både för religiöst motiverad samvetsfrihet för barnmorskor och förbud mot böneutrop. Centerpartiet, den självutnämnda ytterligheten på den så kallade GAL-TAN-skalan, har stämmobeslut på att förbjuda omskärelse. Det feministiska Vänsterpartiet missar sällan ett tillfälle att försvara en identitetspolitik som upprätthåller patriarkala religiösa strukturer inom minoritetsgrupper. Listan på osammanhängande ståndpunkter kan göras lång.
En mer principiellt orienterad debatt är önskvärd.
”När religiösa företrädare deltar i samhällsdebatten är argumenten nästan alltid ideologiska. De teologiska resonemangen lyser med sin frånvaro. Detta illustrerar hur dominerande idealet är att religiösa argument saknar legitimitet i det offentliga samtalet.”
Ingen aspekt av mångkulturen är mindre uppskattad i opinionen än den religiösa. Slöjan, minareten och omskärelsen är därmed inte bara symboler för något större, de utgör själva slagfältet i kulturkriget. Risken är påtaglig att fundamentala demokratiska värden offras i jakten på kortsiktiga opinionsvinster.
Religionsfriheten handlar som bekant både om rätten till religion och rätten från religion. I en demokrati måste vi kunna värna båda sidorna samtidigt. Men vi måste också kräva opartiskhet inför olika samfund. Det finns en mycket oroande tendens att principerna visar sig töjbara beroende på om det är kristna (= rätten till religion) eller muslimska (= rätten från religion) grupper som avses. I synnerhet som opinionen i Sverige är starkt negativ till islam. En Ipsos-undersökning 2019 visade att 51% hade en negativ syn på islam, jämfört med 13% för kristendom).
När religiösa företrädare deltar i samhällsdebatten är argumenten nästan alltid ideologiska. De teologiska resonemangen lyser med sin frånvaro. Detta illustrerar hur dominerande idealet är att religiösa argument saknar legitimitet i det offentliga samtalet.
Det är förstås sant att hänvisningar till Gud eller kyrkliga auktoriteter saknar bärkraft utanför den egna församlingen.
Men en liknande omsorg märks inte från andra hållet.
Sekulära debattörer visar sällan några betänkligheter inför att ge sig in i religiösa frågeställningar, som exempelvis omskärelse eller böneutrop.
Man skulle kunna önska en större symmetri. Men gränsdragningen mellan sekulära och religiösa argument är problematisk. Som Dan Korn visar i sin bok Som om Gud fanns (2019) vilar många påstått sekulära argument och ideal på en kristen, protestantisk grund.
Ett mer pragmatiskt förhållningssätt vore att acceptera en större öppenhet i båda riktningarna. I det mångreligiösa och postsekulära samhälle som växer fram kommer vi behöver mer, inte mindre, dialog mellan och över religionsgränserna.
