Kajsa Kettil: De flesta kan lära sig hygglig svenska på tre år
En snabbgoogling av orden ”kostnad+SFI” leder till ett flertal hemsidor som förmedlar samma budskap: Det kostar ingenting att studera SFI! Avsändarna är oftast kommuner eller andra aktörer som riktar sig till personer som studerar eller har för avsikt att inleda utbildningen Svenska för invandrare, SFI.
I sak har de rätt, förutsatt att syftet är att förklara att utbildningsformen är avgiftsfri för deltagaren. För samhället, däremot, kostar det. Utgiften är oundviklig om integrationen ska fungera, och det var därför rätt av regeringen att exempelvis satsa 100 miljoner i årets budget på SFI-undervisning för ukrainare.
Kostnaden för SFI här och nu säger inte så mycket. En sak är dock säkert: Alternativet, att inte erbjuda språkundervisning till den som är ny i Sverige, leder garanterat till en betydligt högre prislapp, detta eftersom det krävs hyfsade svenskkunskaper för att kunna jobba, försörja sig själv och fungera som självständig vuxen oavsett medborgarskap. När integrationen drar ut på tiden och invandrade personer fastnar i bidragsberoende är det en förlust för alla; för individen vars frihet begränsas och för det offentliga i form av onödiga utgifter för bidrag men även – och detta glöms ofta bort – uteblivna skatteintäkter.
Mot bakgrund av detta är regeringens förslag att införa en tidsgräns för SFI fullt rimligt. Det är snarare märkligt att det hittills har saknats tillräckligt tydliga förväntningar på att den som är ny i Sverige så snart det är möjligt lär sig svenska och försörjer sig själv. Precis som med all offentligt finansierad välfärd gäller en tyst överenskommelse att den som är vuxen och frisk bidrar med arbete och skatt, och att den som behöver exempelvis vård, omsorg eller utbildning under delar av livet också får det.
”Det är därför hög tid att uppdatera budskapet till våra nyaste vänner.”
Det handlar om ett givande och tagande, helt enkelt. Men upplägget fungerar bara om de allra flesta lever upp till förväntningarna. Detta gäller även integrationen. När staten – kanske på grund av någon sorts felriktad välvilja – undviker att ställa tillräckligt höga krav riskerar därför nyanländas väg in i samhället att förlängas och medborgarnas tillit till staten att minska.
Naturligtvis har människor olika förutsättningar att lära sig ett nytt språk. Vissa är analfabeter, andra har en universitetsexamen. Dispens skulle därför i vissa fall vara rimligt. Men att ett fåtal inte har möjlighet att klara kurserna på tre år är inte en anledning att ha låga krav på majoriteten.
Det är därför hög tid att uppdatera budskapet till våra nyaste vänner. Vad sägs om det här?
Välkommen hit! Vi tror på dig och din förmåga att lära nytt. Här är skolböckerna, nu hjälps vi åt så att en arbetsgivare så snart som möjligt kan anställa dig. Sverige blir rikare när vi alla bidrar.
