Mikael Hermansson: Därför tystnade debatten på gatan

London. När mörkret faller och Oxford Street svämmar över av julshoppande människor, tar en partiledare fram en megafon och börjar skälla ut alla som passerar.

”Er konsumism föröder vår planet. Ni fyller era tomma liv med sådant ni inte behöver. Era barn kommer att hata er, inte tacka er för julklapparna!”.

Välartikulerad med ett uttal som vittnar om både bildning och bättre bakgrund, betar Danny Shine av ämne för ämne och får snart en stor skara att samlas kring sig. Fascinerande och inte utan gott humör kommer snart svar på tal från de församlade.

Det som utspelar sig är i all enkelhet ett demokratiskt om än något bisarrt gatusamtal mellan en politiker och hans potentiella väljare.

Låt vara att Danny Shine företräder The Expiry Party vars mål är att förbjuda alla partier men också förbjuda mänsklig fortplantning, och som förmodligen bara kommer att få en handfull röster. Men kanske har han bättre än alla andra i årets valrörelse under denna stund visat hur förändring underifrån tar sin början.

Men ett tilltal, en stunds undran blandat med eftertanke och sedan ett gensvar. Ett ja, ett nej – eller bara en axelryckning.

Det jag uppskattar mest med brittiska valrörelser är uppriktiga samtal som kan uppstå om den som söker väljarnas förtroende också rör sig i deras mitt. Årets val är i alla avseenden ett annorlunda val. Att det hålls i december och med julhandeln som främsta konkurrent vad avser budskapsförmedling har säkert sin inverkan. Det påtagligt avvikande är ändå att valet inte märks av annat än i media och i sociala medier. På gatan är det tyst.

Under måndagseftermiddagen besökte jag Stockwell, en stadsdel i södra London, som normalt är ett starkt Labourfäste. Detta brukar märkas av på gatunivå, vid tunnelbanenedgången eller på de många små kaféer som finns längs South Lambeth Road; dessa ingångar till den politiska debattens hjärta är stängda den här gången. Och de många små skyltarna med ”Labour” i gult på rött, som brukar sättas upp i fönstren i bostadshusen i området, är som bortblåsta.

Jag har under året ofta fastnat för Labourledaren Jeremy Corbyns opålitlighet och dubbelnatur. Ena dagen social reformator med revolutionärens glöd, bara för nästa sakna förmågan att hålla antisemitismen inom partiet kort. Men omdömena om Tory-ledaren och premiärministern Boris Johnson kan knappast sägas vara bättre. De pendlar mellan ”charmig slarver” och ”olidlig lögnare”, men också ”oduglig” hörs allt oftare.

Efter en tv-intervju med Sky News skrev Guardian-krönikören John Crace följande rader om Johnson: ”Han är den ihålige mannen, som säger vad som helst som för tillfället tar honom ur en knipa – även om det innebär att han motsäger sig själv 30 sekunder senare”. Det är en träffande beskrivning. Den som lyssnar till Johnson upptäcker snart att hans agerande är överlagt. När han ertappas med en lögn försöker han svamla sig undan de kniviga följdfrågorna. Han kan häva ur sig fördomar och rasistiska stereotyper bara för att efteråt hävda att kritiken är tagen ur sitt sammanhang. Han rufsar sig själv i håret och försöker se pojkaktig ut. Det fungerar sällan när reportrarna inte släpper taget. Det förvånar därför inte att Johnson är den ende av partiledarna som inte vågade låta sig intervjuas av BBC:s Andrew Neil, som är valets utan tvekan mest skarpa utfrågare.

Det finns en naturlig förklaring till att detta rätteligen ska kallas för ”det tysta valet”. En valrörelse som rimligen är den viktigaste på 75 år har tappat rösten och sitt allvar på grund av att de två större partiernas ledare snarare betraktas med största skepsis än förtröstansfull förväntan.

Varför debattera på gatan om de ledande företrädarnas ord tycks betyda så lite för dem själva?