Stefan Eklund: Därför sviker publiken
Vad vill Borås stadsteater och Elfsborg berätta för Borås? 2019 finns det inget tydligt svar på den frågan. Både stadsteatern och Elfsborg dras med identitetsproblem. Det är en av anledningarna till att dessa två centrala samlingsplatser i Borås dras med kraftiga publiktapp. 2019 går fler boråsare i kyrkan än vad de går på teater och fotboll.
Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i statistik, men några fakta ändå: Elfsborg har tappat mer än hälften av sin publik sedan guldåret 2006, från ett snitt på 12 000 per hemmamatch till knappa 6 000. Det finns ingen motsvarande statistik tillgänglig för Borås stadsteater men senast i veckan rapporterade vi om de skrala besökssiffrorna för de två pjäser som spelas nu. Ibland har man till och med fått ställa in föreställningar på grund av för få betalande. Bara räknat från 2015 tyder allt på att årets siffror innebär att två tredjedelar av publiken försvinner.
Varför jämföra med Svenska kyrkan i Borås? Jo, kring den institutionen finns det en grundmurad uppfattning om vikande besökssiffror och glest besatta bänkrader.
Och visst, kyrkan har sina problem, men jämfört med Elfsborgs tapp sedan 2006 har man klarat sig bra, en fjärdedel av besökarna har försvunnit, men kyrkans aktiviteter lockade cirka 100 000 besök 2018 (och då är inte frikyrkorna inräknade). Elfsborg och stadsteatern (framför allt) når inte den nivån.
Det finns invändningar att göra mot mitt sätt att räkna, jag vet. Utbuden ser annorlunda ut i numerär, till exempel. Men trenden är tydlig. Elfsborg och Borås stadsteater tappar procentuellt mer publik än vad Svenska kyrkan gör.
Och jag tror att det har med min inledande fråga att göra? Både teatern och Elfsborg vet inte vad de vill Borås längre.
Teatern, först. Tittar man bakåt i tiden har det för all del gått och upp och ner när det gäller publiktillströmningen. Men det har nästan alltid funnits en vision och en angelägenhet i verksamheten. Det har funnits teaterchefer som retat gallfeber på sin publik och teaterchefer som gjort samma sak med kritikerkåren. Men viljan att vara en röst i staden har varit stark. Uppsättningarna har varit svar på frågor om varför Borås och samhället ser ut som det gör. För detta krävs en anständig budget, något som inte har funnits på länge – här finns en politisk skuld. Men det krävs också en visionär konstnärlig ledning och en teaterchef som tar plats i det offentliga samtalet om Borås. Detta saknas idag. Därför angår inte Borås stadsteater Borås längre. Det är sorgligt.
Elfsborg har också varit en framgångsrik berättelse, men något har hänt de senaste åren. Klubbens identitet som en representant för Borås har urholkats i samma takt som spelaromsättningen har ökat. Inlånade spelare på korta kontrakt, talanger som försvinner blixtsnabbt till proffslivet och bristen på starka profiler som Anders Svensson har gjort att berättelsen om Elfsborg som bygdens lag är svår att tro på. Kontinuiteten saknas och identiteten förloras därmed. Det här är för all del ett problem för flera svenska klubbar än Elfsborg. Men det har slagit hårt mot Boråsklubben. Ett ledningsproblem? Det tror jag. De kortsiktiga lösningar Elfsborg har ägnat de senaste åren åt är inget bra sätt att bygga engagemang på.
Kanske skulle man snegla på det kyrkan gör? Den har använt samma berättelse i 2 000 år. Den vet vad den vill berätta. Den vetskapen verkar Borås stadsteater och Elfsborg ha tappat. Ett omtag behövs. Annars kommer utförsbacken att bli allt brantare.
