Johanna Grönbäck: Därför är förslaget om en angiverilag uselt
När Ingvar Carlsson, boråsare även känd som tidigare statsminister, började jobba i den politiska statsrådsberedningen åt dåvarande statsminister Tage Erlander blev de en handfull kollegor, vaktmästaren inräknad. Sedan dess har den – liksom andra delar av Regeringskansliet – vuxit. Senare statsministrar har haft 20-talet nära medarbetare. På hela Regeringskansliet är de i dag närmare 5 000 anställda, varav cirka 200 är politiskt tillsatta.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Hur får man alla dem att dra åt samma håll? går att fråga sig.
Det går väl inte riktigt, är det ärligare svaret. Självbiografier andra berättelser avslöjar snarast motsatsen: Det är en ständig dragkamp mellan olika intressen. Politiska tjänstemän på Socialdepartementet vill en sak, de på Arbetsmarknadsdepartementet en annan. Ofta sägs de på Finansdepartementet bestämma, men inte ens där talar man med en röst.
Regeringskansliet – som arbetar med att ta fram underlag till regeringens beslut och som styrs politiskt – drar inte tydligt åt samma håll, för att Regeringskansliet har många olika kompetenser, insikter och fokus. Det handlar inte om bristande ledning, utan är tvärtom naturligt och rentav önskvärt. Ingen kan vara inläst och kunnig i alla frågor, därför blir insikterna spridda och så även önskemålen om prioriteringar.
Och det gäller hela Myndighetssverige. Det vet rimligen också Sveriges ministrar, även om migrationsministern återkommande säger att det är viktigt att det offentliga Sverige drar åt samma håll. Det låter rimligt, men är det inte.
Polisens uppdrag är ett, bibliotekens ett annat, vårdens ett tredje, Försäkringskassans ett fjärde, skolans ett femte. De skulle alla kunna mobilisera för att arbeta med ett övergripande mål i form av minskat bidragsfusk, ökad innovationstakt eller stärkt folkhälsa, men då skulle deras grunduppdrag bli lidande. Och verkställandet skulle inte bli särskilt välgjort. Ska bibliotekarier få oss att sitta mindre?
Det är ett av flera skäl varför regeringens och SD:s förslag om en angiverilag är uselt. I Tidöavtalet står att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd.” Eller med andra ord att lärare, bibliotekarier och ambulanssjuksköterskor ska agera migrationskontrollanter.
”Det är ett av flera skäl varför regeringens och SD:s förslag om en angiverilag är uselt.”Johanna Grönbäck
Men det offentliga Sverige drar åt olika håll, alldeles oaktat migrationsministerns talepunkt. Det drar åt olika håll dels för att kompetenserna och insikterna är spridda. Det är inte lärare som vet hur man arbetar med människors lagliga rätt att vistas i Sverige. Dels för att statens uppdrag är spretigt, av lika praktiska som humanitära skäl. Även om man vill komma åt parallellsamhällen, vill man inte att födande kvinnor ska förblöda, att cancersjuka ska bli utan vård, att barn ska bli utan utbildning. Därför har också papperslösa lagstadgade rättigheter – som delar av det offentliga Sverige bistår med.
Och det borde de få fortsätta med, att arbeta med det de kan. Angiveri hör andra samhällen till.
