Kajsa Kettil: Därför är det (fortfarande) en dålig idé att släppa in SD i värmen

”Hur känns det att vara med i ett parti som grundades av rasister?”

Intervjufrågan ställs i ett klipp på Tiktok. Vid mikrofonen står en 14-årig flicka, och frågan är riktad till Emely Ek som är aktiv i SD:s ungdomsförbund Ungsvenskarna.

Ek är uppenbarligen inte beredd på elevens vassa fråga. Först blir hon ställd, sedan finner hon sig något och säger att det är en dum fråga som hon inte kommer att svara på.

Eleven imponerar då med att inte ge sig. Hon ställer samma fråga igen, men tillägger ”Vaddå, stämmer det inte, eller?” och får svaret ”Nej, det tycker jag inte.”

Det blir, för att citera en annan politiker som tidigare i år gjort bort sig i intervjusammanhang, ”pannkaka” av det hela.

I ett eget klipp efteråt förklarar SD-företrädaren att hon trodde att intervjun skulle handla om skolan och att hon inser att hennes attityd i klippet var lite väl defensiv. Samtidigt signalerar hon att partiets rötter saknar betydelse. Och på själva frågan, hur det känns att vara med i ett sådant parti, svarar hon ”Jag bryr mig inte.”

I veckan hade klippet visats 1,6 miljoner gånger, troligtvis av många barn.

De två klippen kan framstå som oförargliga, och är det givetvis i jämförelse med alla grova rasistiska övertramp som företrädare för Sverigedemokraterna återkommande gör sig skyldiga till. Det sker på riksplanet såväl som på lokal nivå. Ibland får den avslöjade personen lämna sina uppdrag, ibland slätas situationen över. Ett av de senaste exemplen är partiets toppnamn i Järfälla som avgick tidigare i veckan efter att ha ertappats med att dela rasistiska bilder på nätet. Och ledarsidan har tidigare tagit upp hur Andreas Exner, ordförande för SD:s Sjuhäradsdistrikt, i början av sommaren förminskade de främlingsfientliga uttalanden som flera av hans partikamrater i Ulricehamn skrev i en intern Messengertråd.

Dessa exempel förtjänar uppmärksamhet. Men det finns även en poäng med att lyfta fram de gräsrötter som den intervjuade partiföreträdaren i Tiktok-klippet visar – de som bär partiet underifrån och som gör det möjligt för partitoppen att driva sin politik. Denna politik bygger på strävan efter ett homogent samhälle där det spelar roll var du är född, vilken religion du tillhör, vilken sexuell läggning du har. I deras utopi har begreppet integration ersatts av assimilation, och människor som inte helt anpassar sig till vad partiet anser är svenskt får åka ”hem”. Hemspråksundervisning ska slopas, liberalismen häcklas, kulturen kontrolleras och public service inte vara så jobbigt ifrågasättande.

Vägen mot denna SD-utopi går genom ett kostymklätt yttre men med en avlönad trollfabrik som hetsar i det fördolda. Den går genom aningslösa lokalpolitiker som kanske gillar tanken på en stramare invandring men som inte reflekterar över vilket samhälle ett genomfört partiprogram skulle kunna leda till. Och vägen går – dessvärre – genom andra partier som i jakt efter makt är beredda att överträda sina tidigare röda linjer för att som eufemismen beskriver ”tala med alla”.

Det är förvisso ofarligt att äta köttbullar eller falukorv med vem man vill. Den som styr ett land bör dock välja sällskap med omsorg.

Därför finns det orosmoment med utfallet av söndagens val. För samtidigt som Ulf Kristersson, Johan Pehrson (L) och Ebba Busch (KD) har svaren på flera samhällsproblem och är tillräckligt överens för att genomföra lösningarna, vore det orimligt att ett sådant styre kräver Jimmie Åkessons (SD) välsignelse, i synnerhet om SD får så starkt stöd som opinionsmätningarna har visat och partiet kräver inflytande i proportion till sin storlek. Det skulle snabbt kunna leda till en sorts gisslandrama där priset för regeringsmakten blir orimligt högt.

Innan valresultatet har presenterats, talmannen har bjudit på kakor och en statsminister röstats fram i riksdagen vet vi inte hur den kommande regeringen ser ut. Men en sak är säker: Situationer som denna kräver att alla berörda tänker utanför blocket. Sverige har inte råd att slösa bort dyrbar tid på ytterligare en lång regeringsbildning, inte när viktiga frågor som energiförsörjningen, försvaret, integrationen och kriminalpolitiken brådskar.

För bara några månader sedan kunde väl ingen ana att vår energiförsörjning skulle komma att dominera valrörelsen. Nu vet vi att inte bara valet handlar om energi, utan att även de månader och år vi har framför oss måste präglas av diskussioner om och lösningar för hur tillräckligt mycket el ska alstras för att täcka det ökande behovet.

Den som ska mejsla fram betydelsefulla reformer bör ha två saker i åtanke: 1) Reformerna vinner på att bygga på breda överenskommelser som håller över tid, och 2) En tredjedel av väljarna placerar sig ideologiskt i mitten av svensk politik.

Sett i antal mandat är den kanske inte särskilt bred, den där mitten, men knappast pinnsmal heller.

Vi kan väl säga den stabila mitten?

För att vara tydlig: En M-ledd regering är att föredra framför en socialdemokratisk dito. BT:s ledarsida är och förblir borgerlig. Men i stället för att följa partiernas nycker och positionsförflyttningar, håller sig ledarsidan till den moderata linje som har gällt i decennier. Ledarsidas uppgift är med andra ord inte att vara lojal mot ett enskilt parti, utan lojal mot de borgerliga idéer oberoende av tidsandan som präglar den politiska debatten.

Det innebär exempelvis att ledarsidan även fortsättningsvis betonar den fria marknaden och näringslivets betydelse för samhället och välfärden, att det alltid ska löna sig att arbeta och att staten ska fokusera på sina kärnuppgifter att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet. Men det innefattar även ett förespråkande av en reglerad och human migration, ett fortsatt generöst internationellt bistånd och att de medborgare som trots att de gör sitt bästa behöver hjälp också fångas upp av välfärdens skyddsnät.

I förlängningen betyder det att ledarsidan därför inte förespråkar ett regeringssamarbete där SD ingår bara för att Moderaterna och Kristdemokraterna plötsligt tycker att makten är värd denna eftergift.

Nu är det visserligen långt ifrån säkert att Kristersson och ”hans sida av politiken” kammar hem högsta vinsten. Opinionsundersökningarna har överlag visat på ett mycket jämnt läge, dock med en liten fördel för det röda blocket. Men även vid ett sådant utfall finns det hopp om en politik som lutar åt mitten snarare än vänster.

En S-C-regering som gör upp till höger är bättre än en konstellation där även MP och V ingår. Med MP som bromskloss i energifrågan skulle viktig kärnkraft sannolikt stoppas eller förhalas, och om Dadgostar lyckas knô in sig i Rosenbad tappar Sverige både internationellt förtroende i Natofrågan och hastighet i utvecklingen av försvaret.

Det får inte ske.

Här är två varianter som inte är någons förstahandsval, men som många bör kunna se som de minst dåliga alternativen:

· M bildar regering med L och KD. S släpper fram Ulf Kristersson för att undvika att ge SD inflytande. M och S träffar under mandatperioden blocköverskridande överenskommelser som rör energi, kriminalpolitik och försvaret. Med tanke på förra veckans presskonferens där S framförde att SD är ett säkerhetshot samt onsdagens statsministerduell där Magdalena Andersson återkommande betonade hur överens hon är med Ulf Kristersson i olika frågor, bör det inte innebära några större problem förutsatt att S-företrädarna menar vad de säger.

· S bildar regering med C (och lämnar MP och V utanför). M släpper fram Magdalena Andersson, och får i utbyte igenom tillräckligt mycket borgerlig politik för att säkra energiförsörjning, minska gängkriminalitet och utveckla försvaret.

Önsketänkande? Ja, kanske, men vad vore livet – och politiken – utan visioner byggda av en kombination av drömmar och principer?

Under en tillställning i Almedalen i somras vädrade jag dessa tankar med en programledare som regelbundet intervjuar partiledare och andra inflytelserika politiker. Programledaren tyckte att mina önskningar var osannolika. Jag svarade att hans uppdrag är att få politikerna att prata – mitt att skriva vad dessa politiker borde säga.

På söndag har vi alla ett gemensamt uppdrag: Att resa oss ur soffan och rösta, och se till att det inte blir pannkaka av valresultatet.