GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Kajsa Kettil: Dags att tygla de politiska vildarna

Det är orimligt att enskilda partilösa riksdagsledamöter ska kunna styra regeringsbildningar och avgöra frågor som är viktiga för rikets säkerhet.
Kajsa KettilSkicka e-post
Ledare • Publicerad 10 juni 2022
Kajsa Kettil
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Efter många turer fram och tillbaka valde den politiska vilden Amineh Kakabaveh att lägga ner sin röst vid tisdagens misstroendeomröstning mot justitieminister Morgan Johansson.
Efter många turer fram och tillbaka valde den politiska vilden Amineh Kakabaveh att lägga ner sin röst vid tisdagens misstroendeomröstning mot justitieminister Morgan Johansson.Foto: Anders Wiklund/TT

Hon har betonat att hon inte är någon vilde, utan en civiliserad människa. Den tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh har fått vänja sig vid epitetet det senaste året när hon har sett till att befinna sig i rampljuset under inte mindre än tre mer eller mindre fullbordade regeringskriser.

Och visst har beteckningen politisk vilde på sina håll använts lite slarvigt eller rentav i syfte att rikta missaktning mot en enskild riksdagsledamot. Men den sätter ändå fingret på att dessa personer kan vara bångstyriga och gå sin egen väg.

Begreppet syftar på en folkvald riksdagsledamot som under innevarande mandatperiod frivilligt lämnar eller utesluts ur sitt parti men sitter kvar i parlamentet. Företeelsen är inte ny; sedan 1907 har över 30 ledamöter blivit politiska vildar. Amineh Kakabaveh tog steget 2019, och i år har listan utökats med SD-ledamoten Roger Richthoff som lämnade sitt parti efter att ha ertappats med att sprida desinformation om covid-19-vaccin och Ukrainakriget.

Tidigare i våras blev den före detta SD-ledamoten Roger Richthoff politisk vilde. I veckan meddelade han att det lutar åt att han stödjer S-budgeten i nästa veckas budgetomröstning.
Tidigare i våras blev den före detta SD-ledamoten Roger Richthoff politisk vilde. I veckan meddelade han att det lutar åt att han stödjer S-budgeten i nästa veckas budgetomröstning.Foto: Naina Helèn Jåma/TT

I tidningen Vi gav statsvetaren och den politiska reportern Cecilia Garme i september 2021, alltså efter den första regeringskrisen, en översikt av de då 33 riksdagsledamöter som suttit kvar som partilösa. Hon konstaterade då att ”Kvinnokön, stark personlighet och en stark yrkesposition utanför politiken tycks alltså spela in. I nya partier verkar risken att förvildas vara extra hög.”

Gemensamt för de flesta av dessa är att de ogillar den oskrivna regeln att ledamöter följer partilinjen och röstar så som partiledningen ger order om.

Det måste inte vara negativt att folkvalda följer sitt hjärta i stället för att lyda när partipiskan viner. Tvärtom gynnas demokratin av politiker som vågar ifrågasätta. En realitet i den svenska riksdagen är dock att de allra flesta röstar enligt partilinjen, och därför har de politiska vildarna sällan fått särskilt mycket inflytande.

”För att nå dit krävs diplomatisk lyhördhet och fingertoppskänsla, inte vilt framställda ultimatum.”

Men ett faktum är också att i takt med att de politiska vildarna blir allt fler kan betydelsefulla beslut hamna i händerna på enskilda ledamöter. Vi såg det förra sommaren när Kakabaveh ställde egna krav för att släppa fram Stefan Löfven efter att han förlorat misstroendeomröstningen i riksdagen. Vi såg det igen på hösten när samma ledamot presenterade en kravlista för att ge regeringen den enda röst som återstod för att den nyvalda partiledaren Magdalena Andersson (S) skulle kunna tillträda som statsminister. Och vi har bevittnat samma gisslansituation nu i veckan inför misstroendeomröstningen om justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S).

Hennes krav – och i synnerhet uppmärksamheten kring dessa – skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Sverige. I det säkerhetsmässiga ingenmansland vi befinner oss i mellan ansökan och medlemskap i Nato riskerar varje utspel att försvåra och försena inträdet i försvarsalliansen.

Sannolikt löser det sig genom att Sverige ger någon form av eftergift åt Turkiet. Den kan inte innebära att Sverige dansar efter Erdogans pipa och utlämnar några svenska kurder eller något annat otänkbart, utan lär snarare handla om någon symbolisk försäkran om lojalitet och vänskap som den turkiska presidenten kan framställa som en seger på hemmaplan.

För att nå dit krävs diplomatisk lyhördhet och fingertoppskänsla, inte vilt framställda ultimatum.

Och även om Sverige knappast kommer att nekas medlemskap i Nato, bör turbulensen ändå fungera som en väckarklocka för makthavarna. Vi kan inte ha ett system där 1 av totalt 349 ledamöter får utrymme att härja fritt. Exakt hur det ska ske har nog ingen svar på i dag, men diskussionen måste inledas.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.