Kajsa Kettil: Dagens kamp för jämställdhet – att få killarna att gilla läget

Nej, inte alla. Vi är ett gäng som då och då påpekar att även om andra länder ligger efter så betyder det inte att vi saknar utmaningar på hemmaplan. Ofta har det handlat om att den positiva utvecklingen har stagnerat. Det är illa nog, men nu tyder mycket tyvärr på att den har vänt till det sämre.

Forskare på Göteborgs universitet har undersökt mäns inställning till jämställdhet och kvinnors rättigheter, och de noterar en tillbakagång i synen på jämställdhet. I rapporten, som publicerades i augusti, används begreppet modern sexism. Visserligen visade det sig att svenskarna generellt är så kallade moderna sexister i minst utsträckning, och det låter ju bra. Men en grupp i studien utmärkte sig: De unga männen. Enligt enkätundersökningen upplever de att kvinnors rättigheter påverkar deras egna möjligheter negativt. Tidigare har det främst varit äldre män som har uttryckt skepsis till lika villkor mellan könen, så resultatet innebär ett trendbrott.

En förklaring forskarna tar upp är att ökad konkurrens mellan kvinnor och män på exempelvis arbetsmarknaden leder till att unga män ser kvinnor som hot. En anledning till att det gäller just yngre män uppges vara att de är i början av sin karriär och ännu inte har den trygga plattform som äldre män har uppnått. När dagens äldre generation var ung utgjorde kvinnor inte samma hot eftersom de inte hade samma möjligheter, åtminstone inte i praktiken.

Uppfattningen fanns enligt de färska forskningsresultaten i hög utsträckning i områden med hög arbetslöshet, men de visar att ideologisk övertygelse också spelar in. Enkätundersökningen tar inte upp hur personerna som svarar har röstat, men forskarna kan ändå dra vissa paralleller. Till SvD (23/11) säger exempelvis Gefjon Off, doktorand i statsvetenskap och en av rapportförfattarna, att ”I undersökningen testar vi andra attityder som synen på ökade rättigheter för kvinnor korrelerar med. Exempelvis är den starkt relaterad till en negativ inställning till invandring.”

Offs tidigare forskning har visat att den som har en konservativ uppfattning av kön oftare röstar på SD, något som syntes i valet 2018 men inte 2014. Hennes slutsats är att de politiska partierna inte bara speglar människors attityder, utan att de även påverkar dem. För att illustrera detta tar hon 1990-talets feministiska mobilisering som exempel; då saknades en politisk motkraft. I dag finns det en sådan.

Den spaningen stämmer väl överens med de röstningsmönster som förstärkts i förra årets val, som innebär att kvinnor oftare röstar vänster och män oftare röstar höger. Detta gäller i synnerhet unga väljare. Och även om SD inte är ett renodlat borgerligt parti – utan snarare vänsterinriktat när det gäller den ekonomiska politiken – hamnar de unga, manliga SD-väljarna på den högra sidan.

Forskningsstudien om jämställdhetens bakslag är nedslående läsning som väcker tankar.

Men det bör även poängteras att en persons inställning i teorin inte säger allt. Den som uppger sig vara för jämställdhet lever inte per automatik jämställt och bidrar till att kvinnor och män får samma möjligheter. Detta gäller inte minst i vardagen. För tvärtom visar forskning att kvinnor fortfarande utför en större del av hushållsarbetet och behöver ta större ansvar för de gemensamma barnen än sin manlige partner.

Det var en tillräcklig utmaning att få män som är för jämställdhet att bete sig jämställt. Nu har vi alltså en massa unga män som på gruppnivå blir sura över att de duktiga flickorna får spännande jobb, rimliga löner och rättvisa villkor.

Generationer av kvinnor, och en del vettiga män, har kämpat för dessa rättvisa villkor. I dag handlar kampen tydligen om att få manliga 20-plussare att acceptera dem.