Centerns väg har aldrig varit den rakaste
Det är lätt att fatta tycke för Centerpartiets ledare Annie Lööf. Bara en sådan enkel sak som att hon nu senast avstod från att åka på födelsedags- och influencerfesten som festfixaren Michael Bindefeldt bjöd in till i Tel Aviv, för att hellre stanna hemma och arbeta med politiken, talar i mina ögon stark till hennes fördel. Men det är ingen lätt situation som hon och partiet har försatt sig i.
I en artikel på Aftonbladet Kultur i veckan är filosofen och tidigare BT–krönikören Roland Poirier Martinsson inne på liknande tankegångar: ”I politiken i dag är socialt och medialt sammanflätad med business, underhållning, idrottens glamorösa sida och masskulturen”.
Istället förordar Poirier Martinsson en annan ordning där politik definieras av ett mer handfast förhållande till uppgiften:
”I en liten stad nånstans behövs gatubelysning vid skolan och asfalterad parkeringsplats utanför ålderdomshemmet. Pengarna räcker till det ena, men inte till det andra. Vilket kommer först? Och när beslutet är fattat, hur genomförs åtgärden på bästa sätt?”.
Det finns något alla andra argument mer jordnära i ett sådant förhållningssätt. Det är också så jag uppfattar kärnan i det etos som många centerpartister bekänner sig till, och som på samma sätt förklarar varför så många socialdemokrater och moderater, kristdemokrater och vänsterpartister, miljöpartister och liberaler tar sina mandat på största allvar.
Men samtidigt finns det en inbyggd motsättning i resonemanget som blir påtaglig när den politiska vardagen inte längre handlar om att ”bara” prioritera mellan asfalt och gatubelysning.
När Centerpartiet i dag inleder sin riksstämma i Karlstad är dagordningen diger. För de 524 ombuden finns 742 motioner att behandla om allt från vildsvinsproblemet till frågan om ett tredje kön. Den ideologiska spännvidden är mindre än den geografiska, och det går flera, yngre liberala stadsboende ombud på varje socialkonservativ äldre glesbygdsbo som delar på stämman.
Men ingen enskild faktor väger tyngre än detta att det inte är i egenskap av att vara en del av en borgerlig allians som centerrörelsen nu samlas till stämma. Partistrategiskt har C i åtminstone ett avseende återvänt till en position som för Alliansens tillblivelses skull övergavs i mitten av 00-talet. Det som Maud Olofsson kämpade för att omöjliggöra – att Centern ska betraktas som ett oberäkneligt parti, som inte vet på vilken sida det hör hemma – har under Annie Lööfs ledning åter blivit ett faktum.
Januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna innebär en återkomst till ”Mittens rike” – en slogan som den politiska kommunikationen inför valet 1998 utgick ifrån.
Vägen dit har den här gången gått via ett grundläggande ställningstagande: Värdet av borgerlig enhet har rankats längre än att motståndet mot den etniska nationalism som Centern ser som Sverigedemokraternas ideologiska kärna; ett hedervärt ställningstagande som Annie Lööf ska ha beröm för.
Att Alliansen sprack var knappast bara Lööfs fel:
Centerns vägval var känt långt innan valresultatet var klart.
Moderaternas Ulf Kristersson var farligt svajig om detta med att en borgerlig regering i minoritet skulle bli utlämnad till de krav som SD ställde för att släppa fram den.
Men trots det måste frågan om huruvida framtiden verkligen finns i ”Mittens rike” noga övervägas:
Minnet av 1998 års valrörelse borde skrämma vad avser effekterna av en oklar identitet.
Bilden av ett framgångsrikt vägval hänger på Centerns förmåga att få gehör för sin liberala politik av ett större parti som förr eller senare måste agera så att det inte bara framstår som fixerat vid att inneha makten.
Centerns väg har sällan varit den rakaste. Den har kantats av det praktiska och det principiella i arvet och i dagspolitiken.
Men vilket är målet?
