Margit Silberstein: Buschs blick var inte att leka med
Partiledardebatten i SVT för några dagar sedan hade sin glättigaste stund när Ebba Busch försäkrade tittarna att sanningen var viktig för henne. I studion ljöd skratten, hånskratten. Ljudligast från Per Bolund. Skrattarna fick en blick till svar och den var inte att leka med.
Margit Silberstein
är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.
Men Per Bolunds oförblommerade hån, som verkade komma spontant, var endast en västanfläkt jämfört med vad Göran Persson, härskarteknikens mästare, på sin tid kunde plåga sin omgivning med.
Jag låter tanken svepa genom minnen från mina år som bevakare av svensk inrikespolitik. Försöker hitta hån från olika håll i politiken. Men Göran Persson överskuggar det mesta. Hans favoritmåltavla var Maud Olofsson. Henne kunde han till exempel fråga om hon hade problem med vikten, något som hon sedan berättade om i morgonsoffor. Jag var själv programledare i en partiledardebatt i SVT ett år före valet 2006, när Persson plötsligt började gå runt i studion med ryggen vänd mot Maud Olofsson just när hon talade. Sekvensen blev viral som det heter nu för tiden.
När jag i direktsändningen frågade Persson varför han uppträdde så mot Maud Olofsson blev han mycket och märkbart irriterad och sa att i hans ålder orkar man inte stå stilla i två timmar.
Under valrörelsen 1998 var det meningen att Göran Persson och Margot Wallström skulle vara parhästar. Men de gick inte i par. Persson visade med önskvärd tydlighet att han inte var intresserad av vad Wallström hade att säga till väljarna. Jag minns ett valmöte i Kalmar när han började småskratta, trumma på mikrofonen, klia sig i huvudet, himla med ögonen när parhästen talade om arbetsrätten. Det fångades på bild av Expressens fotograf Roger Turesson. Och Mona Sahlin fick i Erik Fichtelius dokumentär om Persson höra att hon visserligen hade sina fördelar men att tänkandet inte var hennes starka sida.
Göran Persson är sannerligen ingen blyg viol. Han deltog till och med på en konferens för kvinnor i Norge, där han lärde ut sina bästa härskartekniker. Överst på listan stod osynliggörande och förlöjligande. ”Man flinar som vi säger i Sverige”
Det finns såklart fler än Göran Persson som använder härskarteknik som vapen. Även kvinnor. När Ebba Witt Brattström, en av grundarna till Feministiskt initiativ, i vredesmod hoppade av från partiet bemötte styrelsemedlemmen Tiina Rosenberg henne med ett ”det kan bli så när man är lite trött”. Med tillägget att Brattström kanske omprövar beslutet när hon ”lugnat ner sig lite och inte är så mycket i affekt”.
”När jag i direktsändningen frågade Persson varför han uppträdde så mot Maud Olofsson blev han mycket och märkbart irriterad och sa att i hans ålder orkar man inte stå stilla i två timmar.”Margit Silberstein
Valåret 1976 i Scandinavium i Göteborg var stämningen uppjagad som inför en hockeymatch, sades det. En publik på 10 000 personer, centerpartister och socialdemokrater, skulle se den direktsända duellen mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Olof Palme var retoriskt överlägsen, skarp och arrogant, som det uppfattades och när han log kunde det se ut som ett hånleende. Thorbjörn Fälldin framstod som långsam och lite tafatt med ymniga svettpärlor i pannan. Palme trodde själv att han tog hem debatten. Men det var Fälldin som fick sympatierna på sin sida. Han vann valet och blev den första borgerliga statsministern på 44 år.
Härskarbeteende slår lätt tillbaka på härskaren själv, även om denne inte är någon Olof Palme och den utsatta inte någon Thorbjörn Fälldin.