Kajsa Kettil: Budskapet från boråsarna – Paludan är inte värd något upplopp

Inom retoriken finns begreppet kairos, och med det menas det korta ögonblick då ett budskap når fram, ett ögonblick som snabbt passerar. Och då spelar det ingen roll hur mycket talaren försöker, tidpunkten är förbi.

Ungefär så är det med Rasmus Paludan, fast med skillnaden att ingenting med honom är roligt. Under de första demonstrationerna – då han antingen dök upp själv eller bara försökte skapa kaos med ett aviserat besök – var det lite nyhetens behag. Han åstadkom sitt eftertraktade kaos, fick blodad tand och bestämde sig för att utöka sin turné.

Men ganska snart stötte han på patrull. För som Sjuhäradsborna vet möttes hans planerade demonstration på Norrby nyligen inte av upplopp, utan av vad som närmast kan beskrivas som en grannträff med kaffe och småprat. De halvt maskerade män som stod redo i bakgrunden fick ingen anledning att agera, och oroligheterna uteblev.

Inte heller vid torsdagens demonstration i centrala Borås blev det något upplopp, och detta trots att den islamhatande dansken faktiskt dök upp den här gången. Med Stadsparkens blommande körsbärsträd bakom sig, och med tulpaner, penséer och Viskan framför sig, försökte han nå ut med sitt budskap. Vilket det nu var. Förutom den obligatoriska koranbränningen var det lite oklart vad han ville ha sagt, och det av fyra anledningar:

1. Vinden. Det blåste friskt i riktning mot parken, vilket inte ens en megafon kunde påverka.

2. Avståndet. Det var en å mellan arrangören och besökarna. Utan punkt 1, 3 och 4 skulle avståndet dock inte ha försämrat ljudkvaliteten.

3. Språket? Sannolikt talade han danska.

4. Ljudet. Motdemonstranterna på Sandwalls plats höjde sina röster så fort demonstrationens arrangör tog till orda.

För den som inte berörs av religiösa eller kulturella skäl framstår fenomenet Paludan mest som en parodi. Men trots att hans beteende är patetiskt, och trots att hans demonstration var laglig, bör det ändå poängteras att han gör människor ledsna på riktigt. Det blev tydligt under torsdagseftermiddagen i Borås. För där fanns inte bara högljudda män och kvinnor i grupp som vrålade fler könsord än de flesta hör på ett helt år. Där fanns också ensamma besökare som grät.

Att syftet med hat-turnén är att provocera och såra är uppenbart. Lika tydligt är att grundlagen ger Paludan rätt att säga sin mening vid de tillståndsgivna demonstrationerna, så länge han inte gör sig skyldig till något brott.

Troligtvis kommer han att göra fler ledsna när han sveper över Sverige. Under demonstrationerna informerade mobilens pushnotiser att det första åtalet efter påskkravallerna nu har kommit. En man misstänks för våldsamt upplopp och försök till våld mot tjänsteman. Fler åtal lär följa, men några ytterligare anmälningar blir det förhoppningsvis inte.

För något som också är uppenbart är att Paludans tid är förbi. Kairos har passerat och det finns inget han kan göra för att få det tillbaka. Närmast desperat stod han i blåsten och brände bok efter bok. När buropen avtog tog han sedan i från tårna och gnuggade sidorna under sin skosula, spottade på sidorna och höll upp dem för åskådarna. Inte helt olikt en trotsig tvååring som söker uppmärksamhet.

Han fick sina lagstadgade två timmar av uppmärksamhet. Men han fick inget upplopp. Tio omhändertaganden och en gripen efter arga motdemonstranters kallbad och någon enstaka kastad sten blev det visserligen, men det förstärkte snarare bilden av en ganska ljummen tillställning på stan en kylig eftermiddag i maj. En tillställning där deltagarna visserligen skrek åt demonstrationens arrangör. Men där de inte slog, utan samtalade med polisen, där deltagarna i flera fall hjälpte till att lugna varandra och där polisens påminnelse att ”deras hat är Paludans bränsle” gick fram.

Än en gång visade boråsarna att han inte är värd något våld.

För att citera två besökare i vimlet:

”Alla de här människorna står här för honom?”

”Ja.”

”Jag ska hem, fan. Jag behöver snus och godis.”