Amanda Broberg: Krigets kalkyler kan rädda liv
Redan på 1800-talet trodde Alfred Nobel att hans upptäckt av dynamiten skulle vara nog för att sätta punkt för de krig som framtiden kunde bära med sig. Han hade fel. Människan har alltid hittat nya sätt att förgöra varandra, och i takt med att metoderna och tekniken blivit mer sofistikerade så har också krigföringen blivit mer avhumaniserad. Det behövs inte några filosofiska scenarier för att ställa den mest grundläggande frågan om ett människolivs värde på sin spets. Det har krig gjort i alla tider.
Kanske slog ändå Nobels profetia in, fast många år senare. Beviset på den död och förstörelse som atombomben kan orsaka, och det sedermera överhängande kärnvapenhotet, är enligt många orsaken till att ett nytt världskrig inte inträffade under ett flera decennier långt kallt krig. Inställningen att blotta hotet om atombomben skapar fred, eller i brist på det så åtminstone inte krig, liknar det som Nobel spådde efter upptäckten av dynamiten.
Andra världskriget skördade människoliv som inget tidigare krig. När freden firades i de sönderbombade städerna i Europa pågick fortfarande en kraftmätning mellan Japan och USA i Stilla havet som dagligen släckte liv. USA förvånades över den brutala och självsäkra krigföring som japanerna bedrev, trots att de efterhand hamnade i ett allt mer uppenbart underläge. Tusentals så kallade Kamikazepiloter sändes till en säker död när självmordsbombning av amerikanska fartyg blev en krigsmetod. Ändamålet helgade som så ofta medlen, även om medlen förbrukade människoliv på löpande band.
Somliga hävdar att den definitiva punkt för kriget som atombomberna innebar ledde till att fler liv sparades. Kalkylerna över de förluster ett längre konventionellt krig inneburit fick USA att låta atombomben Little Boy detonera över Hiroshima den 6 augusti, och Fat man över Nagasaki tre dagar senare. Förödelsen var enorm. Den japanska kapitulationen snart ett faktum.
Många vill sälla atombomberna över Hiroshima och Nagasaki till samma kategori av illdåd som förintelsen. Men krigföring är betydligt mer kalkyl än kallblodig utrotning. När några av Storbritanniens främsta matematiker med Alan Turing i spetsen lyckades knäcka koden till tyskarnas Enigmachiffer lät de en formel avgöra när de skulle agera på den information om fiendens drag som den avkodade underrättelsen gav dem. En matematisk formel avgjorde varje dag vilka som fick leva, och vilka som sändes i döden, trots att de hade kunnat avstyras. Men alternativkostnaden för att agera på all information var att tyskarna skulle upptäcka att de knäckt Enigma – och byta ut den.
Den information som de avkodade meddelandena från Enigma gav beräknas ha förkortat kriget med två år och räddat miljontals liv. Liknande antaganden om de liv ett förlängt Stillahavskrig hade kostat fick USA att fälla atombomberna. Människoliv avkodas i krig. En atombomb eller en formel kan avgöra vilka som lever eller dör. Eller som Alan Turings karaktär säger om förfarandet efter att Enigma knäckts i filmatiseringen The imitation game: “Var jag gud? Nej. Därför att Gud vann inte det här kriget. Det gjorde vi.”
De bomber som jämnade Hiroshima och Nagasaki vid marken sensommaren 1945, och tragiken kring detta får aldrig falla i glömska. Men kanske kan de efterhand minnas mindre som en krigshandling och mer som ett desperat försök till ett krigsslut. Efterverkningarna det fick har fått oss att ängslas för bomben och älska freden. Rädslan, som Alphaville sjunger om i den tidlösa sången Forever Young över “Kommer de släppa bomben eller inte?” gör att ingen trycker på knappen.
Kanske är det inte godhet, nedrustning eller Guds nåd som gör att världen är en fredligare plats i dag. Det är insikten om att alternativkostnaden är för hög.
