Annons

Amanda Broberg: Barn är redan en resursfråga

Att jobbsajten Framtid.se tipsade om surrogatmödrarskap som potentiell karriärväg har väckt starka reaktioner. Att barn inte får bli en kostnadsfråga har tagits upp flitigt i debatten om kommersiellt surrogatmödraskap. Men på vilket sätt är det inte det i dag?
Amanda BrobergSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 2 november 2019
Amanda Broberg
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Regeringens utredning om surrogatmödraskap. Att det skulle kunna vara en ”karriärväg” är inget som utredaren föreslår.
Regeringens utredning om surrogatmödraskap. Att det skulle kunna vara en ”karriärväg” är inget som utredaren föreslår.Foto: Erik Nylander/TT

Att jobbsajten Framtid.se tipsade om surrogatmödrarskap som potentiell karriärväg har väckt starka reaktioner. Att barn inte får bli en kostnadsfråga har tagits upp flitigt i debatten om kommersiellt surrogatmödraskap. Men på vilket sätt är det inte det i dag?

Emily Pine skriver i sin kritikerrosade essäsamling Allt jag inte kan säga om sin obönhörliga barnlängtan, och de påfrestningar hennes infertilitet innebär. Efter år av försök väljer hon och hennes partner mellan att betala för en dyr IVF-behandling eller ge upp.

Annons

“Sett ur ett annat perspektiv är sannolikheten att jag inte blir gravid 80 procent. Om de bara handlade om att betala den där kliniken de 9000 euro de begär av oss och i slutändan få en bebis hade jag varit där och viftat med checkhäftet på momangen. Men chansen är liten och det är dyrt och jag vet inte hur mycket mer besvikelse jag orkar med.” skriver Pine. Boken som skildrar Pines liv får inget lyckligt slut i föräldraskap. De väljer bort IVF och slutar försöka. Det blir bra ändå.

I Sverige finns, till skillnad från Irland där Pine bor, möjlighet att få stora delar av kostnaden för provrörsbefruktning, så kallad IVF, finansierad av sitt landsting. I praktiken är dock mindre smärtfritt än det låter. Väntetiderna är ofta långa, upp till två år, och landstingen finansierar bara ett fåtal försök. En provrörsbefruktning kan dock betalas ur egen ficka, men då kostar en behandling cirka 25 000 kronor. För tre behandlingar får man betala upp mot 70 000 kronor.

För samkönade par finns inget annat val än att vända sig till metoder som spermadonation, surrogatmödrar eller adoption. Något som ofta innebär en kostnad, och det är inte växelpengar det rör sig om. Enligt Trygg Hansa ligger den genomsnittliga kostnaden för att adoptera på 250 000 kronor. Kostnaden för surrogat, som är tillåtet i vissa länder, ligger i Östeuropa på ungefär en halv miljon kronor.

Det går givetvis inte att sätta ett pris på det som för de stora flertalet är det största och heligaste av allt – att få barn. Men argumenten om att kommersiellt surrogatmödraskap är fel för att de öppnar upp för en marknad där man betalar för barn är märkligt.

Redan i dag betalar många människor för just det. För samkönade par är det ofta det enda alternativet. Och för de cirka 15 procent i Sverige som har svårigheter att få barn är det också sådana lösningar som man hänvisas till.

Samtidigt är det inte heller märkligt att de som är resursstarka är beredda att betala det som krävs för att få barn, just för att det inte går att sätta ett pris på. Vissa saker har ett värde som sträcker sig längre än vad det kostar på en marknad.

Att vara emot surrogatmödraskap av etiska skäl går utmärkt. Det är en svår fråga. Men om argumentet är att kommersiellt surrogatmödrarskap är fel för att barn eller livmödrar inte ska bli en handelsvara bör även kritik riktas mot adoption. Likaså om argumentet är att barn inte får bli en resursfråga – för det är det redan för många som vill ha barn men lever i ofrivillig barnlöshet.

Annons
Annons
Annons
Annons