Amanda Broberg: Alliansen har blivit tonåring
Den 30 augusti 2004 bildades Alliansen under idylliska former på dåvarande C-ledaren Maud Olofssons sommarställe i Högfors, Västerbotten. Mycket har hänt sedan dess och fjorton år gamla Alliansen stormar det nu kring - som det brukar med tonåringar. Samarbetet beskrivs i dagarna som krisartat och präglat av självskadebeteende. Men de som tar borgerlighetens enighet för givet har kort minne.
Visst har den starka socialdemokratin varit den stora anledningen till att borgerliga partier sällan suttit i regering – men problemet var också att borgerligheten inte kom överens. Man konkurrerade om allt för få väljare och splittringen var ett ständigt faktum. Centern var i maskopi med socialdemokratin och devisen att man aldrig kan lita på en folkpartist har många moderater hört. Kristdemokraterna satt inte ens i riksdagen. Det sistnämnda kanske inte är någon självklarhet efter höstens val heller.
De första åren är alltid så fina. 2006 bildade man majoritetsregering, något som idag inte är mer än en ljuv dröm från en svunnen tid, utan vågmästare och tjafs om vilka man fick samtala med i utskotten. De gamla striderna verkade borta - kärnkraften, avundsjukan och den potentiella kärleksaffären med vänstern. 2010 bjöd dock på en obehaglig överraskning i form av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Man förlorade majoriteten men inte makten. Få kunde då ana hur förödande ytterligare ett parti skulle bli för en riksdag som redan bestod av sju partier. Kanske är det till och med på det Alliansen står och faller.
Många riktar fingret mot Centerpartiet och Liberalerna och menar att deras svek i misstroendeomröstningar och ultimatum om att inte samarbeta med SD förhindrar ett borgerligt maktövertagande. Ofta beskrivs dessa två partier och Centerpartiet i synnerhet som alliansens svaga länk. Oförmågan att i opposition leverera hur man ska hantera SD efter ett potentiellt maktövertagande beskrivs som den största krisen i Alliansens historia. Att Centerpartiet på fyra år röstat för ett förslag om de ensamkommande beskrivs som undergången. Oaktat om man anser det ena eller det andra i sakfrågorna så är det en felaktigt att måla upp olika uppfattningar i sak som något förödande. Att komma överens i innehåll kan man och det är faktiskt inte att man är oense i sakfrågorna som hotar Alliansen. Primärt handlar det nämligen inte om innehåll, utan stödet för att kunna byta ut Stefan Löfven efter valet och bilda en alliansregering.
Därför är det intressant att Alliansens duktiga flicka – Kristdemokraterna, aldrig beskrivs som särskilt mycket av ett problem. Egentligen är det inte konstigt alls – KD röstar rätt, ställer inga jobbiga ultimatum och gör rimliga utspel om bättre äldreomsorg och förlossningsvård. Partiledaren är charmig. Men trots detta är de inte tillräckligt duktiga. Spärren vilar som en blöt filt över 3-procentspartiet och stödrösterna verkar långt borta nu när ett tredje stort parti i form av SD håvar in röster.
Det kan pekas finger och raljeras fram och tillbaka. De hör kanske till med tonåringar. Även om Centerpartiet redan visat upp tendenser till en tonårsrevolt, och Liberalerna inte vill vara sämre så är det den duktiga flickan som ställer till det. Med SD köper man bara grisen i säcken eftersom de är helt ointresserade av att ta ansvar. Det verkar faktiskt vara så att allt står och hänger på KD. Och KD hänger under spärren.
