Bra med politiker som hinner med annat än politik
Just nu pågår partiernas arbete med att sätta sina listor inför valet 2022. Den senaste tiden har därför en rad intressanta, och mer eller mindre kända namn, dykt upp. Nyligen berättade till exempel polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm att han kandiderar till riksdagen för Moderaterna. Och för Liberalerna har Army of Lovers-sångerskan Dominika Peczynski, åklagaren Paulina Brandberg och krigskorrespondenten Johanna Hildebrandt anmält sitt intresse.
Gemensamt för samtliga är att de inte har erfarenhet av partipolitik. De har inte gått den vanliga vägen genom ett ungdomsförbund och till Dagens Nyheter (20/9) säger Peczynski att hon inte begriper ”ett dyft av partipolitiska spel och intriger”, men att hon just därför tror sig kunna bidra med nya perspektiv.
Det ligger mycket i detta. Politik är en fråga om förtroende – inte att göra en karriär som politiker. Därför behövs personer med andra erfarenheter, och Socialdemokraterna i Borås nya regel som syftar till att skapa rotation bland förtroendeposterna i kommunen bör ses som ett steg i den riktningen.
”Ungdomsförbundens roll ska inte underskattas. Där får man inte bara lära sig de partipolitiska koderna, utan också stöta och blöta en rad intressanta resonemang. Det blir först ett problem när det är för mycket av det ena och för lite av det andra.”Anela Murguz
I mars 2020 antogs nämligen en motion som utgår från att en politiker som mest kan sitta tre mandatperioder på en och samma post. Det skulle kunna innebära slutet för Ulf Olssons (S) 27-åriga era som kommunalråd (BT 6/10).
Den erfarenhet som Olsson samlat på sig under dessa år är förstås viktig och oersättlig, men det kan också komma till nytta i andra sammanhang samtidigt som partiet får in nytt syre. För även om erfarenhet är viktigt både på en vanlig arbetsplats och i politiken kan för mycket av det goda hindra nya tankar och idéer.
Genom åren har begreppet broiler etablerat sig inom svensk politik, vilket syftar på den politiker som gjort den klassiska resan genom ett ungdomsförbund vidare till tyngre uppdrag i moderpartiet. Ungdomsförbundens roll ska inte underskattas. Där får man inte bara lära sig de partipolitiska koderna, utan också stöta och blöta en rad intressanta resonemang. Det blir först ett problem när det är för mycket av det ena och för lite av det andra.
Kanske är det detta som leder till att den liberale riksdagsledamoten Joar Forssells heltidsstudier vid sidan om sitt riksdagsarbete uppfattas som något negativt. I Aftonbladet (6/10) framgår att han läser till gymnasielärare och Forssell uppger själv att det inte är ett problem för honom då studierna främst sker på helger och kvällar. Det stärks av att han faktiskt tillhör en av flitigaste ledamöterna. Forssell tar inte heller emot bidrag eller lån från CSN trots att det skulle kunna vara möjligt på grund av det under pandemin slopade fribeloppet.
Ändå frågar sig statsvetare vad Forssells väljare har för glädje av att han pluggar till lärare. Svaret är förstås att de får en politiker som har insett att politik inte är något man ska syssla med i ett helt liv och att det därför är bra att ha en ”vanlig” karriär vid sidan om. Och med tanke på den lärarbrist som råder är det nog knappast någon som sörjer att de blir fler.
