Daniel Braw: Boris Johnson väger tungt men hänger löst
Det är ett försvar som åtminstone hittills har varit tillräckligt allmänt omfattat för att skydda honom från att avsättas som partiledare.
Något ligger det i det. Framför allt när det gäller kriget i Ukraina har Johnson trätt fram som en av västvärldens stora ledare. Storbritannien har tydligt ställt sig på den angripna Ukrainas sida och levererat vapen i stor omfattning. Samtidigt har den tyske förbundskanslern Olaf Scholz och den franske presidenten Emmanuel Macron framstått som veliga och handfallna.
Daniel Braw
är fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia.
Att Johnson också lyckades med det krångliga projektet att föra Storbritannien ut ur EU är också ovedersägligt, liksom att massvaccineringen kom igång snabbt.
Men argumenten biter uppenbarligen varken på den allmänna opinionen eller på en ansenlig del av Johnsons konservativa partivänner i underhuset.
Det kan ha att göra med att problemen med Johnsons EU-utträde har blivit allt tydligare, framför allt när det gäller Nordirland. Genom avtalet som Johnson slöt har Nordirland hamnat i en mycket märklig position som skapar både praktiska bekymmer och politisk oro. Det kan också ha att göra med att den sammantagna coronahanteringen knappast kan betecknas som lyckad, med 2 627 dödsfall per 1 miljon invånare (att jämföra med 1 871 i Sverige eller 1 633 i Tyskland).
”Det var också väl känt att han i politiskt avseende är en opportunist snarare än en strateg eller ideolog.”Daniel Braw
Men det har framför allt att göra med orsaken till att Johnson överhuvudtaget valdes till partiledare och därmed premiärminister. Det var väl känt sedan tidigare att hans personliga omdöme är bristfälligt och att hans hantering av sanningen lämnar en del i övrigt att önska. Det var också väl känt att han i politiskt avseende är en opportunist snarare än en strateg eller ideolog. Men i det utsatta läge som det konservativa Torypartiet då befann sig i, behövdes framför allt en ”vinnare”. Boris Johnsons stora konkurrensfördel var att han uppfattades som just en vinnare.
Till en början fungerade det, med en övertygande valseger och stora framsteg i valdistrikt som historiskt har röstat på socialdemokratiska Labour. Men dessa framgångar inte växlats in i form av någon tydlig reformagenda. Istället har stödet tunnats ut genom skandaler och förtroendeskadlig hantering av skandaler – när det gäller festerna under pandemin hävdade Johnson först att han inte kände till att några sådana hade ägt rum, för att senare ertappas både med att ha vetat och att ha deltagit.
Ett stort antal konservativa parlamentsledamöter har Johnsons karisma och vinnaregenskaper att tacka för att de idag har sina platser i underhuset. Men ännu tyngre väger det faktum att med Johnson kvar som premiärminister, kommer många av dessa ledamöter sannolikt att förlora sina platser. Den forne vinnaren Johnson har blivit en belastning i parlamentsledamöternas kontakter med väljarna. Därför är de redo att trots en rejäl majoritet kasta in partiet i den kris som ett val av ny ledare ofrånkomligen innebär.
