Kajsa Kettil: Borgerligheten behöver fler som Svensson och Dousa
När Kristen demokratisk samling, KDS, bildades 1964 var både partiet och tidsandan långt från dagens Kristdemokraterna, KD, och den allmänna opinionen i dag. Det påminner den nya SVT-dokumentären ”Partiledare av Guds nåde” om. Under två entimmesavsnitt får tittaren följa Alf Svensson, som genom sina 31 år som partiledare var partiets självklara frontfigur. Vi får lära känna honom som sonen till en frikyrkopastor i en tätt sammansvetsad familj. Vi får en inblick i hans första karriär som engagerad lärare i Huskvarna, ett jobb han lämnade enbart för att plikten kallade när det relativt nybildade KDS behövde en ny partiledare. Därpå följer år efter år av enträget arbete i hopp om att ta sig in i riksdagen. Det höll dock på att ta stopp redan efter ett par år. Arbetsbelastningen var hög och Alf Svensson var osäker på hur han skulle orka.
På något sätt gjorde han ändå det. Orkade, alltså. År efter år kuskade han land och rike runt för att övertyga folk om att Sveriges riksdag behövde ett politiskt parti som utgick från kristna värderingar, en traditionalism i skarp kontrast till de nya tider som fötts på 60-talet.
När KDS efter 27 år nådde riksdagen av egen kraft var det naturligtvis en seger för ett parti med lång erfarenhet av att kämpa i motvind. Med detta i åtanke är det förståeligt att dagens partiföreträdare inte – åtminstone inte utåt sett – oroas över lågt opinionsstöd inför riksdagsval. Det har ju gått vägen i valen sedan de kom in i riksdagen.
Detta tålmodiga förhållningssätt till ett värv drivet av plikt och lojalitet kommer till uttryck på skärmen. Men det blir ännu tydligare när huvudpersonen intervjuas i andra medier inför premiären i början av veckan. I P1-Morgon (SR 6/12) får Alf Svensson frågan hur han ser på KD:s nutida omsvängning i migrationsfrågan. Det är en relevant fråga, i synnerhet eftersom dokumentären här bara skrapar lätt på ytan.
”Just därför behövs fler borgerliga röster som försvarar synen att SD-inflytande varken främjar ekonomiskt eller humanistiskt välstånd.”Kajsa Kettil
Den lärarutbildade retorikern Svensson väger i radio tydligt sina ord på guldvåg, men utan att fega ur och ducka. Han klargör att han har ställt sig vid sidan av och inte vill kritisera något parti, men att om han fick bestämma skulle migrationsdebatten vara mycket mjukare i tonen. Vidare utvecklar han sin syn på migration som en fråga om individer i behov av hjälp snarare än ett kollektiv.
Det är en ovanlig men tänkvärd synpunkt nuförtiden. Och med de slutsatser som den riktigt erfarne kan dra konstaterar han torrt att pendeln kommer att svänga igen, för det gör den alltid. Mellan raderna synliggör han därmed att Ebba Buschs hårda retorik och partiets positiva syn på ett SD-samarbete sannolikt är övergående.
Det finns något trösterikt i det. Och det är här vi kommer in på Benjamin Dousa, vd för tankesmedjan Timbro och före detta Muf-ordförande.
Övergången från en konservativ 30-talist till en liberal 90-talist kan tyckas abrupt. Men faktum är att den tidigare KD-ledaren och den förre Muf-ordföranden har mer gemensamt än man kan tro. När Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt vänligare inställda till samarbete med Sverigedemokraterna och inte drar sig för att fimpa Liberalerna längs vägen, har Dousa stått upp för anständig högerpolitik.
Senast häromdagen varnade han för de konsekvenser ett SD-inflytande skulle få för arbetslinjen. SD:s vänsterinriktade ekonomiska politik skulle enligt en ny rapport framtagen av Timbro leda till högre arbetslöshet. Detta eftersom en hög a-kassa enligt forskning minskar drivkraften att söka och ta ett jobb.
Detta långsiktiga resonemang behövs i en tid när borgerligheten främst fokuserar på att ta över regeringsmakten. Ett regeringsskifte är visserligen önskvärt, men den som tror att det bäst sker med hjälp av Jimmie Åkesson (SD) lär så småningom inse att det är en dyrköpt, kortsiktig seger.
Inom Moderaterna verkar det vara närmast tabu att offentligt ifrågasätta partilinjen att gripa makten med hjälp av SD. Det är synd. Men just därför behövs fler borgerliga röster som försvarar synen att SD-inflytande varken främjar ekonomiskt eller humanistiskt välstånd.
Alf Svensson må ha varit efter sin tid vad gäller synen på abort, jämställdhet och hbtq-frågor, men han får gärna fortsätta påminna om vikten av att hålla fast vid långsiktigt hållbar politik. Som han själv uttrycker det i dokumentären om hans politiska gärning: ”Jag låter kanske som en predikant, och då får det vara det.”
