Lars Stjernkvist: Bojkott av OS stärker inte demokratin
Idrotten har genom historien använts av totalitära regimer för att visa styrka och idéers överlägsenhet. Därför gjorde Hitler och nazisterna OS i Berlin 1936 till en propagandaföreställning och därför gjorde kommuniststaterna i öst sitt yttersta för att driva sina talanger till stordåd. Idrott och politik hänger ihop, och vi som älskar själva sporten måste snällt acceptera att det inte bara handlar om att räkna mål och mäta millimetrar.
Lars Stjernkvist
är kommunpolitiker och före detta partisekreterare för Socialdemokraterna.
Det är alltså inte särskilt överraskande att det i många länder diskuteras en bojkott av fotbolls-VM i Qatar och att USA med flera länder har beslutat om en så kallad diplomatisk bojkott av OS i Peking. Inga regeringsföreträdare åker med de tävlande. Utan tvekan, det handlar om regimer som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter och utan tvekan, arrangörerna kommer att göra vad de kan för att utnyttja arrangemangen politiskt. Matcherna och tävlingarna kommer att avgöras på arenor som bokstavligen har färgats av förtryckets blod.
Det finns starka argument för en bojkott, men enligt min mening inte tillräckligt starka.
Jag tycker alltså inte att svenska ministrar eller den svenska kungen ska stanna hemma som en politisk protest. Helt enkelt därför att jag har svårt att se på vilket sätt en bojkott stärker de demokratiska krafterna och skadar regimen.
”Vi ska prata om förtrycket och ge vårt stöd till alla som kämpar för frihet och demokrati.”Lars Stjernkvist
Det skulle förstås väcka rejält uppseende om idrottarna stannar hemma. Så skedde 1980, då USA med flera vägrade åka till OS i Moskva, och så skedde 1984, då Sovjetunionen och andra svarade genom att vägra åka till Los Angeles. Då var verkligen de olympiska spelen ett slagträ i stormakternas dragkamp. Visst, idrott och politik är sammanflätade och därför skulle jag helst se att stora turneringar bara placerades i demokratiska länder.
Världen ser emellertid ut som den gör, och då tror jag att vi försvarar de mänskliga rättigheterna bäst genom att använda det vapen som förtryckarna hatar allra mest. Vi ska säga vår mening. Vi ska prata om förtrycket och ge vårt stöd till alla som kämpar för frihet och demokrati.
Det är möjligt att min skepsis till bojkotter har sitt ursprung i mina ungdomsår. Jag var omringad av vänner och bekanta med höga ideal och som därför bojkottade allt från franska viner, melodifestivalen till julfirandet. Jo, den internationellt välorganiserade bojkotten av regimen i Sydafrika var verkligen kraftfull och den hade effekt. Men jag var för det mesta skeptisk.
Det fanns säkert en del på den tiden som verkligen trodde att bojkotten skulle bidra till en bättre värld, till bättre villkor för de förtryckta. Och jag tvivlar inte på att det finns många som idag argumenterar för en bojkott av Qatar och Peking därför att de tror att det kan bidra till frihet för förtryckta.
Det finns säkert också en del även idag som i första hand ser bojkotten som ett sätt att manifestera den egna självgodheten.
