Bli inte det nödvändigas fiender
Regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna gick den oheliga alliansen till mötes. När beskedet kom i en debattartikel i Aftonbladet på måndagsförmiddagen om att reformeringen av AF skjuts upp till 2022 insåg säkert Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet att det inte fanns mer i potten att spela om.
Att tidsramen blir längre och att tekniken ändras för hur privatiseringen av matchning och förmedling ska genomföras är fullt rimligt. Det viktiga är att dagens system bryts upp och görs om i grunden. Att det finns kompetens inom AF som bör tas tillvara är självklart. Men det är inte detsamma som att myndigheten fungerar som den ska.
Men vad politiskt sett förblir svårsmält är snarare M:s och KD:s agerande. Att ansluta sig till V initiativ och därmed i praktiken ge sin välsignelse till detta partis retorik är svårsmält. Om inte M och KD tycker att detta med att AF ska reformeras utgör en ”kaos-privatisering”, varför då gå V:s ärenden? Hade de två forna Allianspartierna haft de jobbsökandes, arbetsgivarnas och inte minst landets landsbygds- och glesbygdskommuners bästa för ögonen skulle de naturligtvis ha engagerat sig långt tidigare och erbjudit sitt stöd i riksdagen mot de ändringar som nu genomförs.
Det som spökar bakom allt just nu, är ambitionen att göra Januariöverenskommelsen om intet. På ett plan är det naturligt att två partier som tycks vilja bygga upp en konservativ gemenskap med Sverigedemokraterna inte gillar liberala framgångar. Men risken med att inte acceptera att sådana finns och får genomslag på den rödgröna regeringens politik, den är inte obetydlig. Det skulle nämligen kunna uppfattas som att M och KD inte längre håller något för heligt. Inte ens sina egna vallöften.
Och det vore att agera svekfullt mot den inte obetydliga andel av valmanskåren som såg sig som Alliansväljare, och som i dag känner sig väldigt, väldigt vilsna.
