Beredskapen är inte god

Om det var snålhet eller önsketänkande är svårt att säga. Men effekten blev tydlig när man under sommaren, mitt under en pågående pandemi, brände miljontals med skyddsmaterial såsom skyddsmasker, läkarrockar och handskar.

Materialet hade legat på olika lokala lager i många år utan att de i takt med att de blev föråldrade och utslitna bytts ut mot nyare utrustning. När krisen väl kom var de obrukbara. Nationella beslutsfattare hade tagit ansvaret från sitt bord och på lokal nivå blev lagren en rullande kostnad som ingen riktig ville eller kunde motivera.

Totalförsvaret är dock inte bara soldater och gevär utan också en ekonomisk och varumässig beredskap. I juni gav regeringen Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i uppdrag att göra en förstudie om förutsättningarna för en nationell försörjningsberedskap som de nu presenterat i en rapport.

Den civila beredskapen behöver se väldigt annorlunda ut än vad som tidigare funnits. Den decentraliserade modellen hade en poäng. Olika verksamheter har varierande behov av stöd och lagerhållning av material till allmänheten har av olika anledningar blivit svårhanterligt. Människor behöver fortfarande en grundläggande trygghet, värme, mat och tak över huvudet. Men samhället har på samma gång blivit mer komplext och befolkningen har vuxit i storlek.

I efterhand känns det konstigt att stormkök inte blivit årets julklapp tidigare. Inte för att friluftsliv länge varit populärt utan för att det är bra att ha om elen försvinner i en samhällskris. Förväntningen är att medborgare ska klara sig i en vecka utan hjälp från allmänheten. Men i realiteten är det nog få som med säkerhet kan svara ja om de skulle bli tillfrågade om de kan det.

Fungerande beredskapslager och självförsörjning av mat är Sverige långt ifrån att uppnå. Energisystemet är under belastning och på senare tid har utsattheten för cyberangrepp i infrastrukturer och större organisationer blivit mer kännbart än på länge.

FOI:s förstudie pekar på behovet av en samordnad planering. Den nuvarande ordningen litar på att alla parter kan ta ett eget ansvar men de lagar och offentliga riktlinjer som finns är otydliga vad det gäller hur ansvarsfördelningen och finansieringen ska gå till. Det är inte hållbart.

Det behövs en nationell samordningsfunktion för försörjningsfrågor. Inte bara för att planera statens åtagande utan också för att genom samarbeten och avtal med kommuner, regioner och privata företag förbereda inköp, lagring och fördelning av viktiga varor och tjänster.

Om något händer behöver alla veta vad som ska göras för att möta krisen och hålla människor vid liv. Krishantering handlar just om det basala. Allt kanske inte fungerar men man ska komma ut med livet i behåll.

Som systemet ser ut idag är det inte säkert. Civil beredskap handlar om inget mindre än att rädda liv. Det gäller i en pandemi, men minst lika mycket i kriser som kommer.