Viktoria Bäck: Arktis framtid är en svensk angelägenhet
Under ett möte som anordnades av Svenska Atlantkommittén 2007 höll den dåvarande isländska justitieministern Björn Bjarnason ett tal som kan förstås som en grundkurs i militär strategi:
“Det bör finnas en viss militär närvaro i ett område som sänder en signal om ett lands intressen och ambitioner, eftersom ett militärt tomrum kan feltolkas som en avsaknad av intresse och prioritet.”. Samma år hissade Ryssland sin flagga på Nordpolens havsbotten. I väst bemöttes detta som ett spex, men idag inser fler att det bara är Ryssland som gjort läxan.
“America first”, slagorden för Trumps isolationism, och ett splittrat EU har gjort Rysslands militära frammarsch på Arktis till en enkel match. Områdena i Norra ishavet är en guldgruva i med rika tillgång på olja, välmående fiskevatten och nya transportvägar som följer av den globala uppvärmningen. När rysk ekonomi svajar och oljepriset faller blir territoriella anspråk en väg att välja och då blir rättsstatsprinciper lätt ett minne blott. Detta blev vi varse 2014 när Krim olagligen annekterades av Ryssland.
Herr Bjarnason har rätt, konkurrenssvagheten på det smältande Arktis faller Ryssland på läppen, och rent geografiskt innebär Sveriges närhet till Arktis en ny närhet till Ryssland. För att förstå Sveriges utmaning i den arktiska kapprustningen som pågår måste vi prata om geopolitik. En studie av FOI visar att den ryska militära och nukleära närvaron i Nordkalotten fortsätter att öka som en konsekvens av Rysslands ambition att kontrollera Nordostpassagen, den transoceana sjövägen. Den ryska närvaron utgörs framförallt av dess Nordflotta på Kolahalvön, bestående av ett ökande antal kärnvapenubåtar som utgör en stormaktsstatus i Arktis. Nato-landet Norge svarar med koncentrerat försvar i norr, men för Sverige blir Nordkalotten allt trängre.
Vad vilja Sverige då? Det räcker att kasta ett getöga på den daterade Arktisstrategin från 2011. Medan Ryssland flaggar på Nordpolen, flaggar Sverige för arktisk miljöpolitik. Ann Linde nämnde i sitt tal under Folk&Försvar 2020 att Ryssland samarbetar på ett konstruktivt sätt i arktiska samarbetsorgan, men så länge Sverige isolerar Arktisfrågan till att handla om klimathotet förstår jag ryssarnas samarbetsvilja.
Vissa mer radikalt lagda talar om att vi ser begynnelsen av ett tredje världskrig, men det är att inte ta verkligheten som den är. Den infrastruktur som krävs på det ogästvänliga Arktis för resursutvinning är en hiskeligt dyr affär, framför allt för vårt nuvarande Ryssland.
Å ena sidan är den ryska drömmen om ett arktiskt monopol realistiskt sett inget mer än ett luftslott, å andra sidan är det en viktig insikt att Rysslands smygande frammarsch kommer oss nära. USA har yrvaket vänt blicken upp mot norr, men i Sverige saknas både kunskap och debatt kring vår närhet till Arktis.
Kanske kan Bjarnason också lära oss ett och annat om klassisk geopolitik?
