Anela Murguz: Att vara politisk korrekt är inte att vara liberal
I Sverige är ”woke” knappast ett etablerat begrepp – åtminstone inte än. Det är det i USA och betyder kortfattat att man är medveten i frågor som rör jämlikhet, rasism och social rättvisa.
Huruvida det är en reaktion på högerpopulismen i USA, eller om den högerpopulistiska vågen – med Donald Trump i spetsen – är en reaktion på wokeismen går att diskutera. Alldeles oavsett är det en politisk kraft att räkna med; i journalistiken, i akademin och till och med bland stora företag som vill kapitalisera på den politiska trenden.
Nyligen arrangerade Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse en konferens på temat. De inbjudna talarna – merparten av dem sakkunniga från USA och Storbritannien – var rörande överens om att wokeismen var något problematiskt.
Det är inte att rörelsen sätter ljuset på oviktiga frågor, som en av talarna uttryckte det. Eller att de ens har fel i sak. Rasism och misogyni är allvarliga företeelser som hämmar enskilda från att nå sin fulla potential. Att hålla emot dessa tendenser vilar i grunden på en liberal föreställning om att medfödda egenskaper som kön och etnicitet inte ska spela någon roll. Eftersom vi inte väljer om vi ska födas till män eller kvinnor, eller tillhöra majoritets- eller minoritetsbefolkningen, är det bättre att utgå från individers prestation och meriter.
Problemet med wokeismen är snarare tillvägagångssätten och lösningarna som är symptomatiska för rörelsen. Under ett av talarpassen berättade exempelvis den svenska journalisten Nina Solomin om när hon blev hårt ansatt efter att i Sveriges Radio haft en krönika om det sorgliga i att fixeringen vid hudfärg återigen tilltagit, fast denna gång från ett antirasistiskt håll. Detta visar på att fenomenet inte enbart finns i USA och i Storbritannien som ligger några år före Sverige, utan att det också finns gott om exempel här hemma.
Det är symptomatiskt för wokeismen, att kritiken mot avvikande åsikter ofta är koordinerad och massiv. Inte sällan med krav på att stänga ute röster som man anser är fel ute eller rentav obehagliga. Det beror i sin tur på att wokeismen utgår från en tydlig åtskillnad mellan rätt och fel. Ett av passen under konferensen handlade om just rörelsens likheter med religion, som också bygger på en stark föreställning om rätt och fel.
”Då har man rört sig bort från principen om att en människa varken ska gynnas eller missgynnas av sina medfödda egenskaper.”Anela Murguz
Här är Gud utbytt mot en uppsjö av politiskt korrekta värderingar som inte bara anses borde delas av fler, utan som dessutom ses som självklarheter. Den logiska följden av detta blir en rörelse som inte är särskilt varsam mot vad som i deras ögon är kättare, vilket inte minst den alltmer utbredda cancelkulturen är ett bevis på.
En central tanke inom wokeismen är tanken om representation. Exempelvis ska offentliga institutioner spegla hela befolkningen. Det är en rimlig förväntan, men blir motstridigt när en av de mest omhuldade metoderna för att uppnå representation är genom kvotering. Då har man rört sig bort från principen om att en människa varken ska gynnas eller missgynnas av sina medfödda egenskaper. Tillbaka på ruta ett, alltså.
Att inte kunna hantera röster som avviker från den egna världsbilden är dessutom allt annat än liberalt. Lika illiberalt är det att börja överskatta betydelsen av kön och etnicitet. Den som värnar om individen framför alla former av kollektivism gör därför rätt i att inte låta sig frälsas av wokeismens predikan.
