Margit Silberstein: Att svänga på en femöring kan ha sitt pris
Dessförinnan hade han likt en Odysseus bundit sig hårt vid masten för att inte ändra kurs på grund av sirenernas lockrop. Då hörde vi en försvarsminister som sade ”definitivt” och ”aldrig” och som med hela sin pondus, nästan med förakt, satte Natoförespråkarna på plats. Ett krig i vår närhet har förstås ställt allt på ända och ett plötsligt ja till Nato kan knappast jämföras med andra omsvängningar i vår tid. Men det kan ha sitt pris att svänga på en femöring i frågor som är så grundmurade i partisjälen och i självbilden. Det handlar om förtroende och trovärdighet.
Margit Silberstein
är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.
När Moderaterna med Fredrik Reinfeldt blev Nya Moderaterna kom det som en blixt från klar himmel att arbetsrätten inte var något att bråka om. I åratal hade moderata företrädare stått på gator och torg och förkunnat att fackets makt måste brytas och att anställningsskyddet skulle luckras upp. En morgon när partifolket vaknade satte de kaffet i vrångstrupen. I den mån de överhuvudtaget ville ta i LO-tidningen kunde de läsa läste en intervju med partiledaren Reinfeldt, där han deklarerade att svensk arbetsmarknad fungerar väl och att någon översyn av arbetsrätten inte alls var nödvändig.
Sedan gick det fort. Strax stod vice ordförande Gunilla Carlsson i talarstolen på partistämman i Örebro och skrek ut att hon var kollektivavtalsfantast. Kursändringen väckte mycket ont blod i partiet och några riksdagsledamöter bestämde sig för att inte ställa upp i valet 2006. De kunde inte saluföra en politik, som de hyste aversioner mot.
Och en vacker dag krokade Moderaterna arm med Miljöpartiet om en generös flyktingpolitik. Många moderater knöt näven i fickan, men så länge det gick bra för partiet fick handen vila där. Det är ofta så det fungerar. Fast så fort Reinfeldt avgått började den stora nedmonteringen av monumentet Reinfeldt, en ironi med tanke på att han var Moderaternas mest framgångsrika partiledare någonsin. På område efter område knådades politiken om och återgick till det som Carl Bildt kallade Moderat classic.
Natofrågan är omvälvande och den har påverkats av ett pågående krig. Reinfeldts omstöpning av Moderaterna var en blandning av maktstrategi och övertygelse. När Stefan Löfven för sju år sedan försäkrade att hans Europa inte bygger murar var han i en stämning sprungen ur bilder av nödställda människor som sökte sig till våra gränser. Fast det gjorde de ju även efter att Löfven raskt började bygga murar.
”Många moderater knöt näven i fickan, men så länge det gick bra för partiet fick handen vila där.”Margit Silberstein
Peter Hultqvist har inga planer på att avgå, säger han, trots att han ”definitivt aldrig” skulle medverka till att leda Sverige in i Nato. Den förre centerledaren Thorbjörn Fälldin var en annan politiker som var stark i anden ända tills det gällde. Han hade lovat att inte dagtinga med sin övertygelse om kärnkraften, men han satt kvar även efter att nya kärnkraftsreaktorer hade laddats.
Peter Hultqvist kanske kan söka tröst i Thorbjörn Fälldins favoritpoet Birger Norman, som skrev dikten De rena händerna. Den handlar om att vara pragmatisk och därmed smutsa ner händerna för att åstadkomma något. Dikten slutar med frågan:
Vad har de rena händerna uträttat här i världen?
